Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner - Jarl Hemmer †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tala om epigoneri. Skildringen av de två
austra-liensiska soldaternas och deras grekiske
vapenbroders försök att ta sig från det tyskockuperade
Kreta för att nå Egypten och den evakuerade
armén har fått en stram, tekniskt fulländad
utformning och en balanserad rytm. Särskilt
dialogerna förmedlar ett slags destillerad lakonism
av hög verkan. Den ordlösa tapperheten har
visserligen under hela kriget varit den
anglosach-siska propagandans speciella skötebarn, men i
"Havsörnen" möter man verkliga män som inte
för sin heroism på tungan utan fullgör sina
plikter med butter, oreflekterad självklarhet.
Sällsamt nog har Aldridge inte kommit sina
australiensiska landsmän in på livet; där har
gestaltningsförmågan och människokunskapen
inte riktigt velat räcka till. Kretensarna —
fårherdar, fiskare, svampdykare — har han
däremot fångat i något av deras arkaiska
ursprunglighet, där har det återberättade nått upp till det
självupplevdas realitet. Det är dessa män och
deras dubbla kamp mot "järnhuvuden" och
metaxister som bildar bokens klangbotten och
ger den fördjupade perspektiv.
Boken kommer att finna många läsare och det
förtjänar den. Men nog kommer det besvikna
suckar från en och annan läsecirkel där man har
fjolårsbokens sentimentala kärlekssaga i friskt
minne, ty "Havsörnen" har faktiskt inte så
mycket som en rad s. k. kärlek!
Staffan Andræ
Jarl Hemmer †
I den finlandssvenska vitterhet som fick säte
och stämma efter den s. k. "flanörlitteraturens"
epok var den unge Jarl Hemmer den mest
utpräglat romantiske lyrikern. Bara tjuguett år
gammal debuterade han 1914 med diktsamlingen
"Rösterna". I denna lyriska debutbok liksom
i följande novell- och diktsamlingar, av vilka
här kan erinras om "Över dunklet" (1919), "De
skymda ljusen" (1921) och "Väntan" (1922),
framträder klart de grundläggande dragen i
Hemmers författarindividualitet: en rik
naturkänsla, en djup skönhetstörst, vördnaden inför
inspirationens sakrament, den inre
förbundenheten med alla skapelsens ting, medlidandet med
en plågad mänsklighet.
Jarl Hemmer blev i sin ungdomspoesi framför
allt den finska vårens sångare: med hänförelse
besjöng han maj dagens under och lärkornas
jubelkör. Blommande sälgar, lövade björkar,
gracila flickgestalter möter man ofta i hans tidigare
poesi.
Erfarenheterna från inbördeskriget ligger till
grund för berättelsen "Onni Kokko" (1920).
Dess psykologi är kanske inte överraskande djup,
de politiska insikter den blottar inte
överväldigande stora; men det är en bok som är
uppfylld av Hemmers varma mänsklighet.
De etiska problemen kom alltmer att
dominera Hemmers diktning. Hans inre kriser
avspeglas i en sådan diktsamling som "Skärseld"
(1925) och i romanen "En man och hans
samvete" (1931). Lidandets nödvändighet men också
barmhärtighetens och medkänslans bud håller
oss sådana böcker för ögonen.
I "Skärseld" finns det två för Hemmer mycket
karakteristiska dikter: "Ode till mångfalden" och
"På nattgammal is". Den första är en
romantikers sång om jagets begränsning:
Å, giv mig tusen liv! Vad skall jag med ett enda?
En fattig droppe för omätlig törst! —–-
Den andra handlar om de farliga, aldrig
övervunna motsatserna i diktarens eget bröst:
Bara en glastunn skiva håller min vanskliga färd
uppe i solens riken, ovan det sjunknas värld.
Sugande djup därnere, min är din värld jämväl!
Solens rymder och mörkrets välva min egen själ.
Bräckligt är skiktet som skiljer avgrund och höjd i
mitt jag.
Bara en glastunn skiva, brusten kanske i dag.
Under trycket av alltför hårda inre och yttre
påfrestningar brast den glastunna skivan en dag.
Liksom Runar Schildt valde Jarl Hemmer döden
för egen hand. I konstnärligt avseende är hans
verk av ojämnt värde; bristen på koncentration
är ju påfallande i hans lyrik. Men några av hans
dikter och de bästa av hans prosasidor ska
ihågkommas som uttryck för intensivt personligt
engagemang, antingen detta gällde soldränkt
nordisk natur eller en underjord av kvalfulla
drifter. Johannes Edfelt
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
