Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - T. S. Eliot: The Dry Salvages. I svensk tolkning av Th. Warburton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. S. ELIOT
gölarna där det bjuder vår nyfikenhet
de finast fransade algerna och havsanemonen.
Det vräker upp vad vi mist, den rivna noten,
den splittrade hummertinan, den knäckta årån
och främmande dödas redskap. Havet har många röster,
många gudar och många röster.
Rosen är frostig av salt,
granarna står i dimma.
Havets tjut
och havets gläfs är olika röster
som ofta hörs tillsammans: vinet i tacklingen,
vågens hotande smekning när den bryts mot vatten,
det avlägsna svallet mot tänderna av granit,
det klagande varningsropet från udden som dyker fram,
alla är havets röster, liksom bojen som hävs
och låter sirenen stöna, och liksom måsen:
och under den tysta mistens tryck
klockan som klämtar
och mäter tid som inte är vår tid, utringd av en
jämn lugn dyning, en tid
som är äldre än kronometertiden, äldre
än bekymrade, ängsliga kvinnors tid,
där de ligger vakna, framtidsupptagna,
försöker sprätta, nysta och rulla upp
och åter väva samman det förflutna med framtiden.
mellan midnatt och gryning, när det förflutna är idel sken
och framtiden framtidslös, före morgonväkten
när tiden stannar och tiden aldrig tar slut;
och en jämn lugn dyning som funnits från början låter
klockan
skalla.
II
Den ljudlösa jämmern, när skall den få en gräns?
Och blommornas tysta vissnande varje år
när de fäller bladen och lämnas orörliga
kvar? Och var finns allt vrakgods’ sista strand?
De vitnade benens bön som aldrig kan sägas ut,
tar den slut engång när katastrofen bebådas?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
