- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
105

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - T. S. Eliot: The Dry Salvages. I svensk tolkning av Th. Warburton

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

THE DRY SALVAGES

Det finns inget slut, bara fortsättning: en sekvens
av långsamma dagar och timmar som består,
medan känslan suger åt sig alla de känslolösa
åren av livet bland spillror, av livet bland
allt som man litade på från början till slut —
och som därför bäst kan förnekas och förrådas.

Så återstår oss bara den sista fortsättningens
stolthet som sviker oss, eller förbittringen över hur
styrkan sviker oss, likgiltig fromhetslös fromhet
i en vinddriven båt som vattenfylls småningom,
och ett stumt lyssnande till det oförnekbara
skallet av klockbojens sista bebådelseton.

Var tog den slut, dessa fiskande mäns
färd in i stiltjen där dimman låg på lur?
För oss är varje tid utan hav en otänkbar tomhet,
varje hav tomt som inte är fullstrött av vrakgods,
varje framtid otänkbar som inte syns kunna vara
lik det förflutna, utan destination.

Vi måste tänka oss dem, ständigt ösande läns,
ständigt dragande not i en hotande nordoststorm
som blåser tät och hård över grunda bankar,
eller med torra segel i hamn igen för förlig
vind, efter ett fiske som låter dem glädjas
åt en fångst som uthärdar att beskådas.

Men den outsagda jämmern har ingen gräns,
vissnande mister alla blommor sin vissnande form,
aldrig hejdas havsdrivna vrak utan ankar
i sin smärtas rörelse, smärtfri och orörlig,
de vitnade benens bön till Döden, sin Gud, skall bedjas,
en knappt utsägbar bön om att engång Ett må bebådas.

När man blir äldre förefaller

det förflutnas mönster annorlunda och är inte längre bara en

händelseföljd —
eller ens en utveckling: det senare delvis ett misstag
understött av ytliga evolutionsbegrepp,

i det allmänna medvetandet ett sätt att förneka det förflutna.
Ögonblicken av lycka — inte känslan av välmåga,

105

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free