Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Aksel Sandemose: Tre noveller - Kvinnen du gav meg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AKSEL SANDEMOSE
TRE NOVELLER
KYINNEN DU GAV MEG
Han hörte fra veien at noen fulgte ham inne
i skogen. Han hadde kjent uhyggen ganske
lenge för han skjönte dens vesen, men nu
syntes han at han hadde visst det hele tiden:
Noen fulgte ham inne i den tette skogen. Noen
som stod stille når han stod stille, og gikk når
han gikk.
Det var en kvald i juli. Han hadde vært inne
ved et vann og fisket, men ikke fått noe. Nu var
solen nede, og noen fulgte ham inne i skogen.
Han ville ikke være redd. Han ville ikke gå
fortere. Stien var smal, han så ikke til sidene.
Hvem var det som fulgte ham?
En gang under kysten av Grönland seilte de
for en sakte bris längs en barriere av blank is.
Den var meget höy, og de hadde den ikke långt
fra seg, mot nordöst. På den andre siden av
skuten hadde de den lave solen som var röd
og stor. Solen tegnet skyggen av skonnerten på
isveggen. De så dette åndeskipet som fulgte
dem, som sänk og steg på ismuren.
Noen fulgte ham inne i skogen. Kvelden var
grå og meget stille.
Det vil ha meg til å löpe. Jeg vil ikke. Om
jeg löper blir fornuften min liggende på stien
Aksel Sandemose skrev i 20—25-årsåldern en rad
noveller som han förstörde därför att han lät sig
övertyga att de var "förskruvade och meningslösa".
Härmed följer tre som författaren försökt
rekonstruera i minnet. Motiven är desamma och
författaren anser också att novellerna i stort sett är
desamma, även om hans språk naturligtvis den gången var
mera osäkert och famlande — och dessutom danska.
og vånder seg, og det andre kommer ut fra
skogen, grått og usett, og kveler fornuften min,
der den ligger alene i skogen. Jeg kommer
springende inn på setervollen med et ansikt
hun ikke kjenner, hun som jeg turte være hæ
da verden gikk meg imot.
Han gikk mekanisk. Han tenkte på hvor
långt det kunne være til seteren. Han kjente
hvordan bena beveget seg under ham, de
liksom ikke angikk ham. Du får ikke löpe. Det er
en stor rydning rundt seteren. Når du kommer
fram til den blir det andre stående i skogen
og venter. Det blir ikke bra å vite når du er
hjemme, at det står der borte i skogen, og at
det kanskje våger seg fram når det blir
mör-kere, når det tror at ingen kan se. Men da kan
du sitte med bossen ved peisen mens hun ligger
i köyen og sover, og imorgen kan du si til
henne at dere må reise. Hun får ikke vite at
du römte. Du forteller ikke til noen at oppe
i skogen går en som kjenner deg, en som er
uten ansikt.
Han ville tenke på de store gledene, på
rugde-trekket fra i vår, tiuren som filte om morgenen
på skaren. Han ville tenke på århanen som
buldret, og lukten av tyrirot i peisen, og på
henne han turte være hos. Han ville huske at
mennesket bare er et stövgran i universet, og
at all din ångst og ulykke engång er glemt av
deg selv og alle. Han måtte minnes alt som
det kunne være nyttig å tenke på når det var
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
