Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Sivar Arnér: Den fördärvade kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIVAR ARNÉR
i skymningen i sidoskeppet blev den en pater
på väg ner till något sidoaltare.
Orgeln spelade, prästen mässade, församlingen
bad och sjöng. Sen följde predikan.
Främlingen hade ofta undrat varför han alltid
måste knottra sig invärtes när han hörde en
predikan. Han mumlade om trollformler som
figuren där uppe i predikstolen använde.
Formlerna framsades i en högtidlig ton, och
naturligtvis borde det så vara. Man skulle inte ta till
samtalsrösten när man uttalade trollformler. Tro,
nåd, försoning. Men hur skulle en främling
kunna begripa sådant?
Och ändå: nyss när han sysslade med
kyrkoexteriören, då frågade han inte efter att begripa.
Då lät han sig föras av det oförstådda på
underliga vägar. Det sublima blev i och för sig
värdefullt, det högtidliga gav innehåll åt hans
tillvaro, det han inte förstod gjorde honom ödmjuk
och längtansfull. Men här inne, när han hörde
prästen lägga ut sin postilla, då darrade det
nere i hans strupe av okvädinsord. Varför var
det så?
Han hittade inget svar på frågan. Kanske
berodde skillnaden på att han utanför bara fick
riktlinjerna in mot hemligheten, medan han där
inne fick den formulerad och därmed förstörd.
Eller var det gammalt ungdomstrots mot de
kyrksamma fraserna? Ett trots som han ännu
inte var stark nog att övervinna, så att han
kunde pröva om tro, nåd, försoning ändå kunde
vara något annat än talesätt? Eller ondgjorde
han sig därför att kyrkan predikade kärleken
och ändå accepterade kriget? Krävde
fullkomlighet och ändå gav sin välsignelse åt en något
så när hygglig karl? Han kunde inte själv vara
radikalt god, men han ville att kyrkan skulle
vara det i hans ställe. Blev han arg när den inte
stod till tjänst?
Ingenting som hörde samman med kyrkan
kunde nu vara honom till lags. Han hörde om
en av de första prästerna i stån, präst innan
ännu kyrkan fanns där, en präst som högg
sönder gudabilder och vårdträd och tvångsdöpte
hedningarna. Då fnös han åt en sådan
intolerans. Längre fram kom en biskop, en som hade
fördrag med den mänskliga skröpligheten. Han
såg genom fingrarna med att en yngling
överväldigades av sin kättja och rövade sig en
kvinna, skyddade honom till och med när
rättvisan satte åt honom. Då kände sig främlingen
förtretad över en sådan slapphet hos en biskop,
och han blev upprörd när han fick veta att
den kättjefulle varit bispens brorson. En annan
— han var också biskop — hade lämnat efter
sig en skål där han kallade sig själv peccator,
syndare. Han borde väl ändå duga, ödmjuk så
det förslog? Nej, inte heller han, främlingen
fann honom retsam med en sådan menlöshet
och misstänkte honom för skrymteri. Men i
sidoskeppet var en krigare begravd, i en vräkig
sarkofag, under en inskrift där släkten
tillförsäkrade honom den eviga saligheten. Fattas bara
annat, han ägde flera gods och hade vunnit ett
fältslag! Skulle man då föredra honom framför
den ödmjuke? Kanske inte. Men främlingen
hade fastnat i en rabiat motvilja mot allt som
han stötte på där inne. Han passade inte in
i interiören. Och därför gick han ut.
Exteriören var ju så passande.
Men han måtte ha kommit ihåg fel.
Exteriören hade dött för honom. Och han hade inte
ens rätt att försöka väcka den till liv igen. Han
medgav hur förnedrande det var att stryka runt
ett hus som de kristna hade byggt åt sig, om
kristendomen bara var en irritation för honom.
Han ville inte vara en parasit som snyltade
sig till lite högtid utanför portarna. Och så
granskade han sina tidigare upplevelser och
slog sönder dem. Han hade duperats av de stora
måtten på kyrkan. Men kolossalitet är i och
för sig inget värde. Han hade gjort sina
stämningar så subtila som möjligt. Som om det nu
vore tid för subtilitet! Han hade strövat i väg
utåt de metafysiska utmarkerna, men han hade
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
