Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Artur Lundkvist: T. S. Eliots senaste diktverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. S. ELIOTS SENASTE DIKTVERK
pressande krav på nuet, det förflutnas
fortskridande existens i nuet. Därtill sluter sig
problemet om återlösningen från tiden och den
mänskliga världen, från den cykliska
upprepningen, som endast kan vinnas genom kontakt
med evigheten i ögonblick av tidlös, befriande
extas: mystikerns upplevelse.
Redan "Det öde landet" uppvisar samma
formella struktur som "Four Quartets": en lyrisk
sonatform i fem satser, som också motsvarar
de klassiska fem akterna i ett drama. Varje
dikt för sig är dialektiskt-dramatiskt uppbyggd
med motsatser i innehåll och stil, som når sin
kristalliseringspunkt i mittpartiet och sedan
förs fram till en syntes, en harmonisk förening.
De fem satserna har en likartad karaktär i alla
fyra dikterna och kan anges på ungefär
föl-j ande sätt. Första satsen: i en form som något
närmar sig blankvers framförs först tesen,
sedan antitesen, de båda huvudmotsättningar
som dikten ska bringa till en lösning. Andra
satsen: en lyrisk, rimmad passage, följd av
ett mera prosaiskt eller abstrakt resonerande
avsnitt där idéerna utvecklas med personliga
tillämpningar. Tredje satsen: idélinjernas
skärningspunkt och möte i en motsatsernas enhet,
under den återkommande föreställningen om
passagerare på ett tåg eller en båt, vilka
befinner sig mittemellan två verkligheter, mellan
det förflutna och framtiden, i ett ögonblick av
evighet. Fjärde satsen är alltigenom lyrisk, en
förening av hymn och bön, med utnyttjande av
i dikten tidigare antydda motiv. Femte satsen
slutligen är en mindre markerad, mera
harmonisk motsvarighet till andra satsen, med ett
utredande och exemplifierande parti, som
övertonar i en lyrisk avslutning med tätnande rytm,
en försonande-förlösande sammanfattning av
diktens tematan.
De fyra dikterna har alla platsnamn och
platserna har anknytning till poeten själv eller
hans släkt. Burnt Norton är namnet på ett
herresäte som Eliots mödernesläkt förmodas ha
haft någon relation till. East Coker är en by
i Somerset, varifrån en Eliot på 1600-talet
utvandrade till Amerika. The Dry Salvages är
en grupp klippöar utanför Massachusettskusten,
företrädande både förfädernas första intryck
vid överkomsten och poetens eget
barndomslandskap. Little Gidding syns beteckna en gård
eller by i det nuvarande England, med poeten
själv som besökare. Utgångspunkten är i alla
dikterna ett landskap, en platsupplevelse, som
dels bestämmer bildspråket, symbolvalet, och
dels bildar grundvalen för tidsproblemets
behandling.
"Burnt Norton" är alltigenom en landfast
och omgärdad dikt, med en trädgård som
centrum: en symbol för kultur och kontinuitet,
för människans strävan att disciplinera naturen
och infoga tillvaron i ett bestämt mönster.
I bildvalet ingår häckar, klippta idegranar,
klängande luktärt, en rosengård, en
cementerad damm. Verklighetens mysterium
uppenbarar sig i denna omgivning som "det gömda
skrattet från barn i grönskan" ("ty löven var
fulla av barn, gömda, upprymda, av skratt
uppfyllda"). Diktens innersta föremål är den
omedelbara upplevelsen av tidlös verklighet,
det levande ögonblicket som både är i tiden
och utanför tiden, som består i minnet och
förblir ständigt närvarande, den nåd från ovan
som kommer "plötsligt i en strimma sol". Men
också en annan möjlighet, en annan väg
utpekas : det frivilliga nedstigandet i ensamhetens
värld för att nå stillheten i rörelsens hjärta,
"den roterande världens stilla punkt", "’där
dansen är, men varken orörlighet eller rörelse".
Är "Burnt Norton" till iscensättningen en
herrgårdsdikt är "East Coker" i stället en
bondedikt, förlagd till en by med öppna fält
omkring och havet i närheten. Utblicken över
havet påminner om både ödsligheten och
evigheten bortom bondelivets rytm av arbete och
årstider. Bildspråket är hämtat från den
omgivande naturen: vinterblixt, vilda smultron,
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
