Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Sven Stolpe: Selma Lagerlöfs mystik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SELMA LAGERLÖFS MYSTIK
Hon liar flera gånger uttalat sig i dessa
ämnen i sina brev.
I ett brev till Henriette Coyet av år 1931 ger
hon själv en översikt över sin utveckling:
Jag liade allt roligt vid tanken på att jag skulle
säga upp vänskapen med dig eller någon annan
människa av religiösa skäl, men när man läser mina
böcker, så kan man nog tro, att jag är en ganska god
kristen. Det är en rätt så egen historia. Jag hade
naturligtvis läst Rydbergs "Bibelns lära om Kristus"
i min ungdom, och jag hade, emedan jag studerade
i Stockholm, fått umgås med riktiga fritänkare, så att
jag hade nog kommit långt bort från allt vad religion
hette. Men så hände sig under de många år, som jag
kämpade för att lära mig författa, att jag märkte,
att den torra förståndstron inte passade mig. Om jag
inte fick skriva om under, om det övernaturliga, så
dög jag till ingenting. Och detta inre tvång förde
mig tillbaka till att tro, att det dock måste finnas
en annan värld. Någon religion bland de många som
finnas här har jag inte funnit, som jag kan sluta
mig till, men där jag råkar tro på Gud och
odödlighet, där tycker jag att jag tillföres liv, det ger
mig växtkraft, hjälper mig, medan otro på något sätt
gör mig maktlös, dödar det intuitiva livet. Därför
är jag nog litet rädd för att övergå till
förnuftsreligion ännu. Jag vill hellre vänta, tills vi kunde
vetenskapligt bevisa tillvaron av ett hinsides. Jag
tänker, att det kan göras, och jag vill aldrig, att vi
skall gå som nu och tro på gamla folksagor, utan
vi måste få veta, vad som finns bakom förlåten, i
sådant mått åtminstone, att vi veta att något finns.
Det kommer nog ett religiöst geni som löser gåtan,
så som den behöver lösas för vår tid. Det är säkert
ganska lätt, men det behöver en genialisk klarsyn.
För en författarinna, som vumiit världsrykte
som kristen skriftställarinna, och vars legender
lästs i alla katolska länder, är detta ganska
häpnadsväckande uttalanden. Men Selma Lagerlöf
var alldeles på det klara med att hon i
ärlighetens namn måste protestera mot att hon utan
vidare inräknades bland de kristna. I ett
viktigt brev av år 1923 skriver hon:
Om jag en gång finge en stor religiös upplevelse,
så skulle jag kanske veta, var jag hörde hemma.
Men all tro är mig kär och vördnadsvärd, endast
otron tycks mig fördärvbringande. Om jag slöte mig
till något samfund, då vet jag, att jag skulle avsky
det efter en vecka. Men du förstår, att jag förstår,
att detta är en brist hos mig och inte hos samfundet.
Huvudsaken tycks mig vara, att människorna hålla
fast vid två saker: Gudstro och odödlighetstro, det
är vår dyrbaraste egendom; och det gör jag.
Dessutom bör jag kanske säga, att kristendomen är mig
kärast av alla religioner, fastän jag visst inte är
rätt-trogen; men den är så vacker.
I andra sammanhang anty der Selma
Lagerlöf, att hon mer sympatiserar med indisk
religiositet och särskilt reinkarnationstanken än
med den kristna läran. 1925 skriver hon:
Naturligtvis har du rätt i att det största offret för
Kristus bestod i att han lät sig födas. Det där, att
han skulle ha försonat våra synder, har jag aldrig
förstått. — Visst skulle jag önska, att de (:=
människorna) i stället hade reinkarnationen att trygga
sig till, men det dröjer nog, innan det blir en
allmän tro.
2
Det framgår av vad jag nyss citerat, att
Selma Lagerlöf visserligen med förståndet
accepterade 80-taIets kristendomskritik, men
att hon ändå kände sig otillfredsställd. Enligt
gängse uppfattning skulle hennes
otillfredsställdhet bero på att tidsandan hindrade henne
att fritt utveckla sin litterära talang, att ge sin
fantasi fria tyglar. Konflikten var emellertid
betydligt djupare än så. När Selma Lagerlöf
talade om att tidsandan hindrade henne, så
menade hon icke bara, att den band hennes
fantasi, utan att den ställde sig i vägen för
centrala upplevelser, som hon visserligen själv
brukade kalla poesi, men som snarare är
förtjänta av namnet mystik. Det som skänker
Selma Lagerlöfs inre liv en sådan vikt och på
visst sätt gör henne till en enastående gestalt
i världslitteraturen, är, att hos henne gränsen
mellan poesi och mystik är upplöst. Jag menar
med detta icke bara det välkända — av abbé
Bremond och Hans Ruin belysta — faktum, att
poesiens och mystikens världar tangerar
varandra i uttrycksmedel, känsloart och psykologi
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
