Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Sven Stolpe: Selma Lagerlöfs mystik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
överhuvud, utan något vida radikalare: för
Selma Lagerlöf var inspirationen i ordets
egentligaste mening en gudomlig ledning, hon
menade, att hon i sitt konstnärliga arbete
fullföljde en gudomlig mission och leddes av Gud
själv.
Med en åttiotalistisk tro, isolerad från
verkligt förstående kamrater och dagligen
sällskapande med den religiöst oberörda väninnan
Sophie Elkan, som tycks ha haft ett så
ödesdigert inflytande på Selma Lagerlöf, mötte
hon — katolicismen. De många Italienresornas
intryck måste ha varit förkrossande. Selma
Lagerlöf visste, att det bortom den halvt
avkristnade protestantiska miljö, i vilken hon
våndades, fanns en värld av naiv tro, av levande
religion — nu mötte hon allt detta,
representerat av fromma människor, vilka som den
naturligaste sak upplevde underverket. Vi vet,
hur hennes fantasi befruktades av dessa
upplevelser: I "Antikrists mirakler" ställer hon
socialism contra kristendom i en skarpsinnig
och väl genomförd kontrast, som har sin fulla
giltighet än i dag — boken är en av vår
litteraturs få stora idéromaner; i sina "Legender"
tog hon upp det material, som strömmade emot
henne, och hemkommen gjorde hon ivriga
— men till sist misslyckade — försök att ge en
stor skildring av kristendomens inträngande
i det hedniska Norden: resultatet blev endast
ett fång fascinerande noveller.
Man skulle kunna misstänka, att Selma Lager,
löf nu nådde fram till en personlig tro. Hon
kunde inte andas i den åttiotalistiska
posi-tivismen, hon saknade varje reellt förhållande
till protestantismen — särskilt skulle biskop
J. A. Eklund på ett ödesdigert sätt skrämma
henne —, hon trodde på Gud, odödlighet och
underverk och längtade efter att få se dem med
egna ögon, icke bara i sitt litterära skapande —
nu mötte hon katolicismens strålande värld,
som väsentligen skiljer sig från
protestantismens därigenom att där verkligen — ännu
i modern tid — lever heliga män och
kvinnor, sker underverk: var det inte rimligt, att
Selma Lagerlöf anslöt sig till den tro, som här
mötte henne, och som motsvarade hennes
egna innersta krav?
Så kan man fråga. Men Selma Lagerlöf tog
aldrig det avgörande steget. Kanske berodde
det på Sophie Elkan, den kalla, rotlösa,
ateistiska väninnan, som jagade henne igenom
Jerusalem på ett par dagar och aldrig lämnade
henne ensam att meditera och ta till sig de
stora upplevelserna. Kanske berodde det i sista
hand på henne själv. Kanske spelade respekten
för faderns minne även här sin stora roll.
Kanske fruktade hon att sina som diktarinna,
om hon ställde sig under det kristna livets
strängaste krav. Med säkerhet kan man ännu
icke avgöra problemet.
Från det befruktande mötet med
katolicismen — det kan i viss mening sägas, att
det räddade hennes diktning, som efter det
unika verket "Gösta Berlings saga" väsentligen
bottnar i dessa upplevelser — gick Selma
Lagerlöf mot sitt största arbete, "Jerusalem",
eposet om en tro, som bryter t. o. m. de
heligaste band. Fabeln känner vi alla. Men
problemet är fortfarande olöst: var står Selma
Lagerlöf själv? Det finns i själva verket
ingenting som tyder på att hon delade den tro, som
hon så inspirerat skildrade. Detta blir så
mycket besynnerligare, som Selma Lagerlöf
bevisligen själv hade mystiska upplevelser,
i vilka man icke kan undgå att se Guds
kallelse till henne. De märkligaste av dessa rent
personliga upplevelser är visionerna av Kristus
och av Paulus.
För Ida Bäckmann berättade Selma Lagerlöf:
Jag önskade se Paulus... Det var Pauli första
möte med Kristus på vägen till Damaskus, som aldrig
lät min fantasi vara i ro. En afton lösgjorde jag mitt
sinne från alla jordiska band och lyfte mina ögon
upp mot himlarymden. Omsider trädde Paulus fram
ur en svart rök eller var det en. dimma eller rentav
ett moln. Han var inte lång och smärt, som jag tänkt
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
