Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Sven Stolpe: Selma Lagerlöfs mystik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SELMA LAGERLÖFS MYSTIK
tionen sviker henne. Bland de efterlämnade
papper, som Elin Wägner rannsakat, finns en
gripande bön: "Gode Gud, hjälp Selma
Lagerlöf! Kristus Jesus, kom och hjälp mig, säg vad
jag skall skriva!" Detta kan låta sällsamt, om
man icke betänker, att för Selma Lagerlöf detta
enkla att skriva var hennes av Gud givna
uppdrag. Ur denna förvissning kommer den rena
glansen, den ädla hållningen, det djupa allvaret
i hela hennes produktion. Stundom kunde hon
skriva sina första utkast på värmländsk dialekt.
I en anteckning heter det: "Ja ä de vite blade
där Gud själv skriver ner sine tanker." Detta
är inte en symbol. Det är menat som ren
realism. Litteraturhistorien känner ytterst få
motsvarigheter till denna Selma Lagerlöfs
förvissning om att Gud talade genom hennes
konstnärliga inspiration. För tanken att Guds
krav på en människa kan komma i konflikt
med diktens egna demoniska krav — hos oss
utvecklad med stor skarpsinnighet av Bertil
Malmberg — tycks hon ha saknat sinne.
4
Selma Lagerlöfs liv rymmer många
paradoxer. Hon var åttiotalist och rationalist men
samtidigt mystiker. Hon återgav
Kristuslegenderna renare än kanske någon annan diktare
efter medeltiden, men hon trodde icke själv
på Kristi gudomlighet. En annan paradox är,
att hon avvisade försoningsläran och
överhuvud dogmerna som rester av gammal
vidskepelse, samtidigt som hon livet igenom ivrigt
sysslade med — magi. Ordet är icke
överdrivet —- det finns hos Selma Lagerlöf rester
av en rent hednisk magisk religiositet, som tar
sig häpnadsväckande uttryck.
Hon såg syner. Hennes döda faster Nanna
Hammargren visade sig dagen efter sin död på
Mårbacka gårdsplan. Hon intresserade sig för
sir Oliver Lodge, hon mottog spiritistiska
budskap, som varnade henne för vissa personer,
hon läste Swedenborg: han "har genomgått
många skeden som jag känner av egen
erfarenhet", skriver hon i ett brev. En gång frågar
hon Ida Bäckmann, om hon haft någon
förbindelse med sin avlidna mor. "Jag frågar",
säger hon, "därför att jag flera gånger tyckt
mig ha fått budskap från min mor. Jag tycker
ingenting kan vara mer naturligt än att en död
mor stundom talar till sitt barn. Ingenting har
stärkt min tro på livet efter döden mer än dessa
meddelanden."
Om dessa upplevelser har Selma Lagerlöf
mycket utförligt berättat — hon har
återkommit till händelserna med samma allvar och
gripenhet som Nathan Söderblom till de kända
två eller tre händelser i hans liv, då han på
mystiskt vis mötte Gud såsom verklighet och
sanning i sin ungdom. Selma Lagerlöf brukade
ofta samtala med sina döda föräldrar i
praktiska ärenden. Viktigast är hennes upplevelse
efter moderns död.
Vad som hände var, att medan Selma
Lagerlöf satt i Östra Ämterviks kyrka, förnam hon,
hur modern kom in från höger genom ett
fönster:
Hon hade flugit fram till mig och dröjde nu vid
min högra skuldra alldeles invid mitt öra. Jag såg
henne inte. Hon var ej något kroppsligt. Hon var
ingenting, och jag sade till mig själv i samma
ögonblick: Det är en inbillning. Men jag förnam, vad
hon ville säga, att hon var lycklig över att vara löst
från den tunga jordiska kroppen. Att hon var
jublande glad över att vara en ande, över att inte mer
vara bunden.
Det varade bara ett ögonblick. Hon flög vidare ut
genom vänstra väggen, och jag tyckte mig kunna
följa hennes färd bort över landet, ilande snabb,
lycklig, tills hon försvann bakom bergen. Jag rätade
upp mig. Jag var lycklig, jag också. Sorg och
grämelse voro tagna ifrån mig. O moder, moder! När
kyrkoherdens tal var slut, for den tanken genom mitt
huvud, att jag borde resa mig och låta allt folket i
kyrkan veta, vad jag just nu upplevat. Men jag hölls
tillbaka av tanken på att jag ändå inte kunde vara
fullt säker. Jag hade ingenting sett, ingenting hört.
Det kunde ju tänkas vara en inbillning, en fantasiens
lek. Men ändå tvekar jag inte att säga än i dag, att
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
