- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
142

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Johnny Roosval: Mask och karaktär i svenskt 1700-talsmåleri

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JOHNNY ROOSVAL

politik speglas i samtal mellan det svenska
måleriets koryféer, samlade till fest i Pilos
gästvänliga salong på Charlottenburg i
Köpenhamn, där han residerade som
akademidirektör. Den lärde författaren har, till glädje för
många och till förmån för vetenskapen, i sin
essaysamling förenat tidigare publicerade
studier från de två sista seklen. Han vet allting
om 1800-talet men är dock ohjälpligt partisk för
1700-talet. Det blir en annan värme i tonfallet
när han kommer till den muntra glansen i
Roslins röda sammetsrockar. Med Martin van
Meytens d. y. samspråkar han bildligt talat på
alla europeiska språk, vilka Martin enligt sin
så typiskt självbelåtna autobiografi behärskade
lika lätt som svenska, "vilket är hans
modersmål". Genom Meytens, som var hovmålare i
Wien, blev GaufTin intimt bekant med en viss
Joseph de France, Generaldirector der K. K.
Schatzkammern und Gallerien, med andra ord
en bokstavlig kollega till Nationalmuseichefen
Gauffin. I motsats till våra i detta hänseende
skamligt missgynnade överintendenter var
Joseph de France emellertid dessutom
berättigad till attributen Wirklicher Hofkammerrath
och Provinzialrat. Denne mäktige bor nu i vårt
Nationalmuseum i en gruppbild av Meytens
d. y., med fru och styvdotter. Storbelåten
smeker han några praktsaker i sitt privata
konstkabinett, vilka hans senfödde kollega skickligt
identifierar, där de efter varjehanda öden
hamnat i Wiens Kunsthistorisches Museum, sal
nummer så, monter nummer så. Ja, det är just
en passande specialitet för en elegant penna
med lärdom i bläckhornet, att i skarpsynt detalj
-forskning teckna ett andligt porträtt av
porträttets modell. Det är lockande, det är
lärorikt. Man får en av faktiska sannheter byggd
biografisk bild av en gubbe, man jämför den
med den målade gubben. Stämmer det? I varje
fall, det mångdubblar det historiska intresse
som ett gammalt porträtt äger. Men är det

ett rättvist kriterium på konstnärens
karakteriseringsförmåga ?

Det bör det ju logiskt vara, nota bene om
det biografiska är tillräckligt brett och djupt,
och när kan man vara säker på det?
Emellertid passar Gauffins personhistoriska sketcher
förträffligt in i porträtten. Men passar de
måhända icke alltför lätt? Är det icke så att
kongruensen till stor del beror på det målade och
det skrivna porträttets gemensamma
1700-tals-konvenans? Människorna omgåvo sitt liv med
sådana skyddsvallar av comme il faut och
aktade sig så väl att i brev och dagböcker yppa
sina djup, att deras biografiska bild redan
därför måste bli mycket lik deras oljemålade
porträtt.

Själv kan jag aldrig värja mig från
intrycket att porträttansiktena äro masker. Hos
Roslin förstärks intrycket av mask genom
ögon-globens fördjupning — jag menar att han
målar ögonen en millimeter djupare in än
verkligheten, man tycker sig se hur
papier-måchémasken ligger ovanpå den verkliga huden.
Det finns undantag, framför allt "damen med
slöjan", som Gauffin identifierat med Roslins
hustru Suzanne. Just greppet på slöjan kommer
oss att tro att hon blottar sitt verkliga
förtjusande ansikte — där är ingen mask!
»

Den samling måleri som 1943 ställdes ut
i Nationalmuseum under titeln Fem stora
gustavianer var ett eldorado för
1700-talsfor-skare. Från museets sida var det uppenbarligen
icke blott meningen att bjuda allmänheten på
en fest för ögat, utan också att göra
vetenskapligt material tillgängligt. Den av Sixten
Strömbom redigerade samlingen studieresultat från
utställningen visar sig, genom ett förord av
Erik Wettergren, vara en museets
publikation till gagnet om än icke till formen.
Museichefen framhåller intendenten Strömbom som
initiativtagare. Helhetsintrycket av boken är

142

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free