Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Erik Lindegren: Flyktingen som emigrant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK LINDEGREN
dersen, med ungdomskärleken Agnes. Analysen
av denna Susanne som karaktär och kvinna och
hur han oemotståndligt drivs i armarna på henne
blir till bokens i tät följd utströdda
glanspunkter. Det hela slutar med katastrof: Gundersen
knäcks, John Torson grips efter en pinsam och
brutal avslöjningsscen "in flagranti" av
skamkänslor, av lurande misstankar att han gått i en
fälla och därmed av längtan efter sin ombonade
ensamhet i Kalifornien; han far till Amerika
för att gräva fram sanningen om sig själv och
älska Susanne på betryggande avstånd. Boken
inleds med ett förord där han ger uttryck åt de
känslor som griper honom när han får veta att
Susanne dödats i ett tyskt koncentrationsläger.
"Det gångna är en dröm" är av många goda
skäl så komponerad, att man liksom fallet är
med t. ex. Faulkners "The Sound and the Fury"
måste läsa den två gånger för att få perspektiv
på den. Till formen är den en retuscherad
dagbok, skriven av en man som "gräver sig fram
genom lönngångar"; dess fiktiva grund är en
samling lösa papperslappar, som John Torson
skrivit fulla under händelsernas omedelbara
tryck, där det viktigaste är obetonat eller endast
nödtorftigt antytt. Det är dessa papperslappar
som han väl tillbaka i Amerika ordnar,
kompletterar och blandar från ett nytt perspektiv,
där kronologien upphävs och de nyckfulla
infallen dikteras av två alternerande men båda
i längden lika avslöjande och i detta fall
jämnstarka känslor eller drifter: driften att vinna
klarhet över sig själv och driften att dölja denna
klarhet — för andra och sig själv. Det är en
teknik som inte bara symboliserar "det krossade
perspektivet", följden av den tyska ockupationen
av Norge, utan också resulterar i en fördjupning
av det gamla begreppet "document humain", en
demonstration av att det för en modernt
medveten människa ter sig omöjligt att vara en naiv
bekännare av Rousseaus eller Strindbergs typ
("den som kan skriva om sig själv utan risk,
han är en nolla, och vi har läst alltihop förr",
heter det betecknande nog). Den psykoanalytiska
läxan om de snart sagt obegränsade
möjligheterna till självbedrägeri lägger oövervinneliga
hinder i vägen för den annars födde bekännarens
relativt enkla rättshaveri och glada tillförsikt.
Just för att Sandemose har ett stycke av
bekännare i sig ställer han här problemet om det är
möjligt för människan att lära känna sig själv
— eller om hon endast kan avslöja sig själv —
med en sådan klarhet. Första gången vi läser
igenom hans bok får vi en nästan fysiskt
påträngande känsla av nutidsmänniskans andliga
kaos, samtidigt som vi framför allt fäster oss vid
en mängd intresseväckande psykologiska
fornfynd och avnjuter en serie kulturhistoriska
utvikningar, idel tänkvärda och slående reflexioner
om psykologi, litteratur, äktenskap och kärlek,
om den tyska ockupationen av Norge och om
reaktionerna i samband med den etc. Vid en
andra genomläsning, när vi känner de mörka
punkterna, koncentrerar sig intresset på John
Torsons försök att komma i kontakt med sin
okända "nattmänniska" och utforska sitt eget
"förbjudna område"; gång på gång märker vi
att detektiven, som obemärkt försöker klättra
över staketet sätter de elektriska alarmklockorna
i funktion, dessa alarmklockor som sätter stopp
för allt vidare framträngande och tvingar till
reträtt till de fascinerande men oundvikligt
generaliserande psykologiska reflexionernas eller
undanflykternas mindre farofyllda domän. På så
sätt kan man säga att boken ger en
röntgenbelysning av det undermedvetnas
hjärtverksamhet, av dess repellerande kraft.
"På nästan alla områden är vetenskapen
fullkomligt ovetande om att den inte behöver gräva
sig tusen år tillbaka i tiden, när den vill höra om
flydda dagar, utan bara kan kliva över
gärdsgården till en annan samhällsklass", reflekterar
John Torson. Det är en aforism som samtidigt
ställer Sandemoses styrka som författare i full
relief. Själv klättrar han nämligen hela tiden
fram och tillbaka över inte bara en utan ett otal
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
