Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Från bokhyllan: Rousseaus Bekännelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
rättvisa etc. Men hur kan man känna hat?
(Och varför skulle Nietzsches storhetsvansinne
vara en mera sympatisk och mera förnäm
sjukdom än Rousseaus förföljelsemani, varför är
inte båda helt enkelt djupa olyckor?)
Den närmaste eftervärlden kände, som
bekant, inte heller något hat. För revolutionen
och romantiken var ju Rousseaus idéer "tidens
idéer" och han själv följaktligen en av dessa
epokers idoler. Men hans förföljelsemani, som
långtifrån saknade faktisk grund under hans
livstid, har slutligen fått ett till och med
postumt berättigande. Har någon av
världslitteraturens verkliga förgrundsfigurer mer än
hundra år efter sin död lyckats uppväcka en så
levande antipati som Rousseau? Franska
litteraturhistoriker och kritiker har inte lämnat
mycken möda ospard när det gällt att få hans
karaktär förklarad moraliskt underklassig och
att metodiskt misstänkliggöra hans
uppriktighet. Nietzsche har kärnfullt kallat honom:
"Idealist und canaille", därmed slående två
spyflugor i en smäll.
Vad är det då hos Rousseau som man har
funnit så vedervärdigt, så sjaskigt, så
oförlåtligt? Hans fel? Ack, dem delar han ju med så
många berömda och aktade män: han är
självgod, han vill ha rätt, han är kverulantisk,
ego-centrisk och kanske också högmodig. Men tänk
då på Swift, på Voltaire! Nej, det är väl snarare
hans svagheter som är utgångspunkten.
Sentimentaliteten och självmedlidandet är ju inte
bra. Han var vek, det är en farlig sak. Det är
också riskabelt att gå till angrepp när man
är sårbar och barnslig. Och Rousseau var
mycket sårbar. Och han var barnslig i alla
riktningar: i sitt sätt att bekänna, i sitt sätt att
vädja till rättvisan, i sin självöverskattning,
i tron på skärpan hos sin självanalys, i tron
på folks fraser, i sitt förhållande till fru
de Warens, till sina vänner, till sin Gud. Ens
tarvliga extraktion kan världen lätt glömma —
om man själv glömmer den, men världen har
svårt att förstå att den plebej som genom ett
trollslag plötsligt placerats vid ryktbarhetens
köttgrytor inte innerst önskar stanna där.
Världen har svårt att förlåta att den barnslige
ställer de kloka till ansvar, att den som har så
många svagheter gemensamma med de mon-
däna •— likväl innerst inte är mondän som de.
Kanske är det till stor del fråga om klasshat,
och kanske kan där bakom finnas både fruktan
och avund? Men om man omedvetet har känt
avund mot Rousseau, är det inte då det hos
honom som var vist som man har avundats?
Annars är han verkligen långtifrån
avundsvärd. När man ser hur han låter sig insnärjas
av intriger, hur han gör sig beroende av sitt
umgänges älskvärdhet eller kylighet, då kan
det hända att man inom sig svär en helig ed
att aldrig under några förhållanden förankra
sitt sinneslugn i omgivningens ständigt
växlande attityd gentemot en själv. Men när man
ser med vilken frimodighet han bekänner den
verkligt komprometterande falska
stöldbeskyllningen, med vilken likgiltighet han blottar så
oförlåtliga saker som en viss böjelse för
snatterier eller i galanteriets århundrade så föga
uppskattade defekter som erotiska hämningar,
kort sagt, när man ser honom inför sig själv så
ofta verkligen våga vara sig själv, då blir man
långtifrån beklämd. Det minsta Rousseau var,
så var det väl det han så livligt önskade att
vara: en gammal stoisk romare, men att han
ägde ett slag av vishet, det anstår bara
klassfördomarna, fariseismen och avundsjukan att
förneka. Bakom hans prisande av de enkla
njutningarna, de enkla förhållandena, det enkla
lantlivet ligger inte bara en äkta känsla utan
en insikt i livets väsentligheter, ett sinne för
den fina sorglösheten, den nödvändiga friheten,
den riktiga njutningen. Han har rätt: man ska
leva enkelt, det är det enda som är klokt, det
enda som är smakfullt, det enda som inte
fördärvar.
Men har man inte här känt sig djupast
kritiserad, och är det inte en smula för att han
förde enkelhetens talan som man framför allt
har förebrått honom fåfänga? Naturligtvis var
han fåfäng, kanske högmodig, men knappast
exceptionellt. Emellertid kan jag inte hjälpa att
jag finner det på något sätt mera berättigat
att han ansåg sig vara något extra, än att de
franska professorerna — hos vilka det
naturligtvis inte finns någon fåfänga — i all
anspråkslöshet är djupt övertygade om sin betydelse
och djupt tillfredsställda med sin fina bildning
och sin stora intelligens.
För övrigt uppnår den åldrande Rousseau
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
