Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
måleri. De folkliga typerna som arrendatorn
(John Precht), den religiösa dottern (Ingrid
Bor-then), farfadern (Albin Lindahl) och drängen
(Nils Fritz) är gott tecknade och fick ett
kongenialt framförande. Kerstin Rabe gav som
Astrid med stor intensitet det enda rollen
rymmer: förtvivlan och spänd oro. Kolbjörn
Knud-sen i huvudrollen arbetade frenetiskt för att
tillmötesgå författaren-regissören, men mer än
ett gott arbete blev det inte. Karl Johan Ströms
dekorationer stödde spelet. Kjell Hjern
De utvalda av Kaj Munk. Svenska
Dramatikers Studio.
Kaj Munk höll själv styvt på "De utvalda",
som han kallade sitt "lödigaste och kristligaste
stycke". Det kristliga i denna dramatiska
gestaltning av Andra Samuelsbokens berättelse
om konung David och Batseba består tydligen
i framhävandet av att man kan vara en stor
syndare och en god kristen på en gång. Det
är inte på munnens bekännelse och på goda
gärningar det kommer an utan på det
personliga förhållandet till Gud. David syndar svårt,
han mördar, gör hor och försummar sina barns
uppfostran, men han förnekar aldrig Jahve, och
därför sviker heller inte Jahve honom. Han är
en av de utvalda som av Jahve lyftes upp ur
djupaste förnedring och ges en ny chans att
verka för Jahves sak. Gud uppenbarar sig inte
bara i vad som är rent och vackert utan också
i vad som är syndigt och fult. Det är väl detta
som kallas kristen realism och som löser
problemet hur en värld som visar upp så
bestialiska sidor och så grymma orättvisor ändå
kan styras av en gudomlig försyn.
I en känsla av att själv inte tillhöra de
utvalda vågar jag inte ge mig in på någon
diskussion av denna livssyn, vars moraliska
konsekvenser synes mig högst tvivelaktiga. Att
David bär sig illa åt framgår med all
önskvärdhet av pjäsen, och det går honom och hans
hus illa som en följd därav. Men tack vare sin
gudsfruktan och tillit till Jahve bryts han dock
i förkrosseisens stund inte ned av vetskapen om
sitt ansvar utan reser sig till ny triumf. Detta
är givetvis en praktisk fördel av att tro på Gud
som David och hans likasinnade kan vara
glada över. Men de som inte haft lyckan att bli
utvalda till trons uppenbarelse, vad skall de ha
för behållning av en sådan happy end? Med
en lätt avund konstaterar de de uppenbara för-
delarna av att vara troende, samtidigt som de
inte kan frigöra sig från att det är något futtigt
och förljuget över David när han inkasserar
den himmelska nåden.
Dramatikerstudions föreställning på
Borgarskolans omöjliga scen kunde naturligtvis inte
göra stycket rättvisa, trots regissörens
vällovliga ansträngningar att skapa het lokalfärg och
rörliga masscener. Undrar om det i detta fall
inte varit bättre att göra experimentet att
spela i modern kostym, som man gjorde med
Moliére häromsistens. Skådespelarnas insatser
var heller inte särskilt uppseendeväckande.
Även med hänsyn taget till framförandets
brister kan man inte sätta "De utvalda" vidare
högt som pjäs. Kaj Munks snakkesalighet, hans
gaminaktiga förtjusning att få mixtra med
anakronismer och chockerande slanguttryck, hans
sentimentalitet och svaghet för det snarvackra,
när han svingar sig upp till lyrik, framträder
alltför tydligt. Men bristen på konventionalism
är också hans styrka som dramatiker. Det finns
scener i dramat som i sin omedelbarhet och
friskhet för tanken till Shakespeares och
Strindbergs historiska dramatik. Georg Svensson
Piraten av N. S. Behrman. Göteborgs
Stadsteater.
Handlingen i N. S. Behrmans "Piraten"
utspelas, enligt vad programbladet upplyser, vid
tiden för Napoleons vistelse på S:t Helena och
författaren vill genom denna tidsangivelse
möjligen ursäkta sig för de brokiga fjädrar och
den commedia dell’arte-liknande stil han
framträder i, medan samtiden föredrar råfläsk och
direkt vulkanism. Till en stad på Karibiska
havets kust kommer en dag Serafin, ättling till
Lope de Vega och drottning Isabella av
Spanien i rakt nedstigande led, med sitt
gycklar-band. I Pedro Vargas, stadens förnämste
borgare, igenkänner han med någon möda
Estra-mudo, en beryktad och efterspanad sjörövare,
som dragit sig tillbaka från sitt forna värv för
att här njuta sitt otium cum dignitate. Denna
sin upptäckt begagnar Serafin för att utverka
uppehållstillstånd för bandet och, framför allt,
för att fritt och obehindrat få kurtisera don
Pedros maka, den undersköna Manuela.
Eftersom hon svärmar för den av skillingtrycken
uppromantiserade Estramudo, ovetande om att
det är hennes makes ogärningar, som inspirerat
dem, utger sig Serafin för att vara piraten. Don
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
