Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEATER OCH FILM
Pedro griper sin chans och då gycklarbandet
spelar upp uvertyren, är guvernören på platsen
för att arrestera den förmente Estramudo. Det
blir emellertid självfallet den verklige piraten
som hamnar i galgen. Manuela, som kärleken
öppnat ögonen på, avslöjar honom och det
muntra spelet slutar med att hon följer Serafin
på gycklarvagnen, fast han förut skojat henne
så grundligt. Vad den kvicke och klarögt
ironiske författaren till sist vill ha sagt, är att den
riktiga kärleken aldrig behöver någon
romantisk förklädnad.
Knut Ström hade vid sin iscensättning använt
sig av teaterns tekniska resurser på ett sätt som
veterligt tidigare aldrig skett. Gycklarvagnen
påträffar man exempelvis först uppe i de
mexikanska bergen, men på ett ögonblick har den
genom ett listigt grepp — åstadkommet under
samtidigt bruk av vrid- och sänkscen —
förflyttats ner på torget i den lilla staden. Ett ganska
häpnadsväckande trick, som dock blir lite för
maskinellt, då Ström i övrigt arbetat efter den
naturilluderande linjen, och heller ingalunda
är nödvändigt, eftersom pjäsen inte fordrar så
mycket ståhej (som exempelvis "Halmhatten"
en gång i världen) för att göra intryck.
Föreställningen hade emellertid sina förtjänster.
Gycklarbandet — med bland andra dansparet
lvo Cramér och Harriet Olsson samt
lassoartisten Frank Jackson — var gott
sammanhållet och triangeln Benkt-Åke Benktsson (Pedro
Vargas), Wanda Rothgardt (Manuela) och
Karl Magnus Thulstrup (Serafin) klingade
ganska vackert. I synnerhet beundrade man
Benktssons förmåga att med sin ovanligt
omfångsrika kroppshydda agera så stilfullt och
nyanserat. Herman D. Koppels musik bidrog
i mycket hög grad till att göra föreställningen
njutbar. Kjell Hjern
Tre enaktare: Falska nycklar av Carl Gand-
rup, De röda törnrosbuskarna av Leck
Fischer, Skatten ligger där korset
är av Eugene O’Neill.
Stockholms Studentteater.
Genom framförandet av tre enaktare
redovisar Stockholms Studentteater höstens
repetitionsarbete under Soini Wallenius’ ledning.
Man bjöds på såväl sketchartad komedi som
kammarspel och drama: den speciella tonen
i varje stycke kom väl fram och det spelades
delvis med bravur. Roligast hade man åt Gand-
rups satiriska villainteriör, där direktören på
vift med en kråmande nattfjäril stöter ihop
med en självmedvetet överlägsen
gentlemanna-tjuv (kvällens säkraste spel av Erland
Josephson). Det var bara lite onödigt chargerat, en
mindre vulgär direktör hade nog varit
verkningsfullare. Fischers konturteckning av en
ångestfull avskedsstund i ett ungt
flygareäktenskap vill vara mera laddad än den är: det var
knappast framförandets fel att den gled förbi
utan att ge starkare intryck. O’Neills tidiga
enaktare (som också finns i en längre version
under titeln "Gold") hade krävt bättre
scenteknisk utrustning för att nå full suggestivitet.
I den strandsatta sjökaptensfamiljen brottas
havet-fantasien med landbacken-verkligheten
och det smygande vansinnet sprider sig från
fadern till sonen medan systern förgäves
kämpar emot: det är inte svårt att här se det
livskraftiga fröet till O’Neills senare stora dramer.
Särskilt Keve Hjelm gav sig energiskt i kast
med sin krävande roll och nådde ett
aktningsvärt resultat. Amatörteater av denna kvalitet är
på ett särskilt sätt stimulerande: man får
känning med något av teaterns livsnerv. Sådana
enaktsprogram, ett slags teaterns
novellsamlingar, passar ju särskilt bra för amatörer men
borde också emellanåt kunna beredas plats på
de riktiga teatrarna. Artur Lundkvist
Film
Den levande stumfilmen
Några synpunkter på Svensk Filmindustris
reprisprogram
Få epoker i filmens historia ha varit så
omskrivna som den svenska stumfilmens; dess
klassiska karaktär har en gång för alla
fastställts av en mångfald både vederhäftiga och
entusiastiska skribenter. Om en grundlig
analys av denna rika period därför är överflödig,
finner man dock inför konfrontationen med
det reprisprogram Svensk Filmindustri
presenterat på Stockholms Regina-biograf att en del
nya aspekter erbjuda sig för en modern publik.
Den bästa överblicken har man utan tvivel
fått av Victor Sjöströms produktion. Om
"Ingeborg Holm" — liksom den icke visade
"Prästen" — kan sägas utgöra förstudier till
"Körkarlen" med dess än beskare teckning av socialt
elände, så leder naturskildringen i "Terje
Vigen" upp till den i "Berg Ejvind och hans
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
