Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
hustru", den kanske mest berömda av
Sjöströms tidiga filmer. Varje fransk
filmhistoriker har ägnat "Les proscrits", som den döpts
om till, ett ingående och beundrande kapitel,
men man kan nu konstatera att den knappast
hör till de filmer som stått sig. Vi ser i dag en
yvigt gestikulerande melodram om en isländsk
laglös som lockar den rika änkan Halla med
sig upp i bergen, där de båda gå under.
Kärlekshistorien gör ett säreget intryck; Edith
Erastoffs Halla, ett mellanting mellan Carmen
och Glada änkan, giljar målmedvetet till
Kari-Sj öström, som blygt sticker sig undan, trots att
passionen uppges koka i hans bröst — en
intressant men omedveten studie i skandinavisk
kärlekspsykologi, varav man finner många fler
exempel i Sjöströms senare produktion. På ett
högre plan ligger dock filmens slutavsnitt, som
delvis förklarar "Berg Ejvinds" placering bland
filmhistoriens paradnummer. Än i dag
påverkas man av kärlekens död i de insnöades
hydda och av de fräna replikerna. "Nu först
ser jag hur ful du är", säker Kari till sin
älskade, "du ser ut som ett dött hästhuvud."
Denna form av realism var för sin tid
banbrytande och återfanns sedermera i de ryska
filmerna, och utan tvivel finner man starka
ingredienser i "Berg Ejvind och hans hustru":
Halla visar brösten, kastar med stor nonchalans
sin dotter nedför en klippa, och i slutvinjetten
lyser solen på de två stelfrusna liken.
"Karin Ingmarsdotter", som fortsätter den
mer observerade "Ingmarssönerna", är en
tråkig film men illustrerar gott Sjöströms styrka
och svaghet. Man beundrar de vackra
interiörerna, som verkligen ge intryck av gedigen
allmogekultur, men människoskildringen är inte
lika attraktiv som rekvisitan. Karin (ToraTeje)
slår upp sin förlovning när fästmannen visar
mer dragning till flaskan än till henne och
gifter sig med en annan, som efter bröllopet
visar sig vara en ärans suput (Nils Lundell).
Den förste karlen är en snäll drul, den andre
en elak drul. Ingen av dem är särskilt
intresserad av Karin som kvinna, och det ligger en
otäckt svensk atmosfär över scenerna där den
berusade äkta mannen dansar med sina
stallbröder och håller supgille i drängkammaren,
medan hustrun ensam och övergiven sitter
utanför. Denna uppfattning av förhållandet
mellan könen framträder dominerande i
"Körkarlen", som inspelades året efter, 1920. Kvin-
nans förnedring är här än djupare, mannens
råhet än uppenbarare. Men vilket magiskt trick
har Victor Sjöström tillgripit för att få
åskådarens hjärta att vekna inför den sällsynte buse
som heter David Holm? Denne försupne
hustruplågare med sin känslospärr har dock intet till
övers för sina närmaste, och t. o. m. den lilla
ljuva slumsystern (Astrid Holm) slösar sin
kärlek förgäves på honom. Först när hämningarna
lossat i slutscenen, får han upp ögonen för hur
han ödelagt allt omkring sig. Det har påvisats
att Sjöström i "Körkarlen" gett ett stycke av
sina föräldrars äktenskap, att Hilda Borgström
personifierar hans mor, som fick slita alltför
hårt i ett hem där det på grund av faderns
lättsinne förekom mer downs än ups i
hushållskassan. Hans egen sällsynt lödiga prestation
som David Holm — Sjöström är eljest inte
särskilt remarkabel som aktör — skulle då också
kunna förklaras som ett försök att samtidigt
skildra den hatade fadern och förlåta honom.
Att det ligger ett starkt personligt engagemang
bakom förstår man i varje fall; hur skulle eljest
den hygglige, sympatiske Sjöström med sådan
inlevelse kunna ge Holm — hans snusk, hans
råhet, hans liderliga flatskratt, hans hat till
kvinnan och kärlek till flaskan och mitt i allt
detta ett stänk av mänsklig värdighet? Pierre
Fresnay, som spelade rollen i Duviviers
version, sade en gång under inspelningen till mig:
"Det förefaller mig nästan profant att försöka
spela David Holm efter Sjöström" —
"Körkarlen" har kanske betytt ännu mer utanför
Sveriges gränser.
Stillers komedier verka i mitt tycke ganska
avslagna efter tjugu år och det är svårt att fatta
att Lubitsch kunnat finna inspiration i t. ex.
"Erotikon". "Gösta Berlings saga" är ett
flådd-rigt styckeverk som endast glimtvis lyser till
och från vilket man huvudsakligen minns en
vacker debuterande Garbo i vit
empireklän-ning. En modern publik skulle få en alldeles
skev bild av Stiller, om inte "Herr Arnes pengar"
också visats. Hade Mauritz Stiller levt i dag,
hade han förmodligen kallats den svenske
Hitch-cock — han har nu en enastående förmåga att
med små medel arbeta upp en veritabel
skräckstämning, "Herr Arnes pengar" är "creepy"
som en kriminalhistoria. Vad Stiller måste ha
hatat det svenska klimatet! Snölandskapen
målas med nästan rysk besatthet och
människorna är frusna ända in i själen, hjälplösa
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
