Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
getts såväl i New York som London. Pjäsen
— och filmen — vill ta ställning till ett
dilemma, i vilket många intellektuella (t. ex.
Auden och Isherwood) befann sig vid
krigsutbrottet. I en känsla av tröstlöshet och
mis-antropi har en engelsk journalist-författare av
typen Vincent Sheean m. fi. uppsökt ett
elfenbenstorn, som drastiskt uppfyller kraven på
avskildhet. Han har blivit fyrmästare på en
fyr som står på en ensam klippa mitt i
Michigansjön och som bara någon gång i månaden
får besök av ett flygplan med proviant och
förnödenheter. Utan radio, utan telegraf, utan
tidningar har han bokstavligen slagit dövörat till
mot världen, som för hans del gärna kan gå åt
helsike sedan han gjort vad han kunnat för
att öppna ögonen på folk. I fyrkammaren finns
en minnestavla som berättar om ett fartyg som
med man och allt gick under vid Thunder Röck
— så heter klippan — 1849. Fartygets loggbok
förvaras på fyren, och i sin ensamhet har den
unge journalisten börjat fantisera över
pas-sagerarlistan, tills några av namnen däri blivit
levande varelser som stigit ut ur hans hjärna
och blivit hans sällskap ungefär som en
escapis-tisk roman om emigranter från det ogästvänliga
Europa på väg mot en bättre framtid i den nya
världen. Men så får han se dem som de
verkligen är, allesammans flyktingar som resignerat
i kampen för mänsklighetens förbättring. I
åter-blickande avsnitt glider kameran från fyrtornet
över i vars och ens förflutna, det må gälla en
förslavad industriarbetare i Birminghams
kruk-makarverkstäder, en läkare i Wien som var före
sin tid, en kvinnosakskvinna på 1840-talet etc.
Allesammans har de låtit sig besegra av
svårigheterna och givit upp — precis som han själv
hundra år senare. Och när han insett detta
vänder sig drömfigurerna mot honom och
anropar honom att återuppta kampen för vad
han vet vara rätt och nödvändigt, d. v. s.
närmast antifascismen. Han fattar sitt beslut och
därmed löser han de döda ur sin inbillnings
bann, och de kan vandra åter ut i natten och
den eviga glömskan.
Det är som synes ett cerebralt uppslag med
en något för enkel sensmoral. Men det är
uppfriskande med en film som verkligen ställer
ett intellektuellt problem och laborerar med
tidsbegreppet på ett så fyndigt sätt som här
sker. Man tjusas särskilt av de direkta
övergångarna från närvarande till förfluten tid
genom bara en kameraåkning. Långa stycken
är dock filmen ganska stillastående.
Georg Svensson
Ödets män (The Way Ahead). Carol Reed.
Two Cities.
Denna film är för det engelska infanteriet
vad "Havet är vårt öde" var för den engelska
flottan. Kriget kallar några män från deras
olika platser i det civila, en ung nygift
kontorist, en struntviktig avdelningschef, en
bortskämd pappasgosse, en traktorförare, en
pann-skötare etc., och sammanför dem till en pluton
i ett utbildningsläger. Privatlivets mer eller
mindre markanta personliga egenheter,
klassfördomar och den hos varje friboren människa
djupt inrotade misstänksamheten mot all slags
överhet drivs långsamt men säkert tillsammans
med latmasken ur kroppen på dem av en nitisk
sergeant och en ambitiös men hygglig löjtnant
(David Niven). Proceduren är mycket nöjsamt
skildrad med många roliga episoder,
psykologiskt träffsäkra iakttagelser och en förträfflig
dialog som löper utmed hela skalan från
cock-ney till oxfordengelska. Typerna är så präktiga
att man har svårt att tro att det här är fråga
om yrkesskådespelare, de flesta visserligen utan
stjärnnamn. Det är Erie Ambler och den unge
lovande dramatikern Peter Ustinov som har
hedern av det utmärkta scenariot, skickligt
återgivet i dokumentariskt sannfärdig, i varje meter
levande och medryckande film av Carol Reed.
Mot slutet får regissören tillfälle att visa vad
han förmår med en mera invecklad teknisk
apparat. En nattlig katastrof på ett med
trupper och krigsmateriel fullastat fartyg är
iscensatt med fantastisk suggestionskraft, och
männens slutliga elddop i en tunisisk stad som
pulvriseras omkring dem genom bomber och
artillerield är realistisk krigsfilm när den är
som bäst. En film som denna är givetvis
propaganda, men propagandan är genomgående
underordnad de konstnärliga och psykologiska
kraven. Georg Svensson
Järtecknet. Mark Donskoj. Ina-film.
"Järtecknet" övertygar mera som film än
som bok. Romanens alltför schematiska figurer
blev aldrig tillräckligt levande för att gripa;
genom alltför nitisk svart- och vit-målning
motverkade Wanda Wasilewska faktiskt i viss mån
sina egna propagandasyften. Eftersom ryssarna
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
