Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
där syndaförkrosselsen och omvändelsen för ett
ögonblick ha skymtat för honom som en
möjlighet. Men han blev inte konvertit likt en rad andra
sekelslutsförfattare; inför det avgörande språnget
hejdar han sig, och återtåget vidtar, återtåget
till den doktrinära materialismen i
Lucretius-essayen, betingad av bristen på
kunskapsteoretisk skolning men också av
vetenskapsmannens motvilja mot de primitiva former den nya
religiositeten iklädde sig, inte minst hos
Strindberg och de franska konvertiterna. Samröret
mellan de senare och antidreyfusarderna har
medverkat. Denna märkliga utvecklingskurva har inte
tidigare inregistrerats lika klart och övertygande;
Bööks framställning torde inte kunna jävas.
Att Levertin var Renans lärjunge, har man
vetat förut, men att han var det i den omfattning
och till den grad som framgår av Bööks
ingående källkritiska undersökning, det är nytt
och uppseendeväckande. Det är inte bara genom
själva motsatsspelet i sin natur och sina
tänkesätt som han är Renans lärjunge i anda och
sanning. Beroendet av mästaren har, visar det
sig, sträckt sig ända till verbala
överensstämmelser mellan dennes essayer och i Levertins
produktion så centrala dikter som "Konstnären"
och "Ithaka". Men framför allt har Levertin
från Renan övertagit hela sitt idé- och
forskningsprogram. Renan bekämpade ju aldrig
direkt doktriner, trosföreställningar eller
kulturfenomen; han upplöste dem inifrån genom
att belysa dem historiskt, förklara dem utifrån
deras förutsättningar. Därav följde ett slags
universell förståelse för det relativt berättigade i
varje ståndpunkt, och det är denna strävan efter
hög och upphöjd oväld som Levertin i forskning
och kritik gjorde till sin. Böök, som under senare
år varit en hänförd anhängare av Hegels
filosofi, kan nu med uppenbar glädje konstatera,
hurusom Renans "philosophie complète" var
nära befryndad med Hegels lära, att sanningens
skiftande uppenbarelser i motsägelser och
synteser äro nödvändiga led i en dialektisk
utvecklingsprocess. Med självlysande tydlighet röjer
sig här Bööks outsagda avsikt att suggerera
fram bilden av sig själv som Levertins
andlige tvillingbroder och fullföljaren av dennes
gärning — ehuru Levertin beklagligtvis aldrig
tog steget över till en metafysisk idealism utan
stannade vid en emotionell och estetisk sådan.
Det svalg, som är befäst mellan Levertins
vidsynta, humana frisinne och alltid kärleksfulla
kritik samt den ständigt stridslystna
ombytlighet, den till godtycke gränsande
subjektivism och de självsäkra förmyndarlater som
präglat Bööks egen kritik, är emellertid
uppenbart för varje oförvillad betraktare. Att det
i den hegelska historiedialektiken finns ett
starkt inslag av determinism, följaktligen också
av immoralism, av knäfall för maktens tillfällige
innehavare, synes ha undgått Böök — eller också
bekymrar det honom inte. Men hur är det? Vi
ha sett honom beredd att hylla Världsanden,
klädd i brunskjorta och hakkorsbindel, men är
han också färdig att acceptera honom iförd rysk
marskalksuniform? Säkert är, att i Levertins
fall hade "la philosophie complète" sina
bestämda gränser. Dreyfusaffärens "eländiga
bakslag" tog han enligt egen utsago "gränslöst
allvarsamt". Hos antidreyfusarden Barrès fördömde
han "chauvinismens alla hatfulla och begränsade
fördomar". År 1905 visade han ingen större
förståelse för norrmännens ståndpunkt, fastän de
lyckades driva den till seger. Och hur vanskligt
det än må vara att profetera om dylika ting, så
är jag ändå bergfast övertygad om, att därest
Levertin upplevt Tredje rikets barbari skulle
han ha intagit en enbart fördömande hållning;
ytterst osannolikt är det också, att han skulle
hyst någon större förståelse för den segerrika
Sovjetunionen. Man må beklaga det eller finna
det glädjande — det går inte att lägga en
brygga mellan Levertins humana skepsis och
den cyniska hegelianism som Fredrik Böök
omfattar — "vigarv skiljer dem åt för alltid".
Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
