- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
171

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på Selma Lagerlöfs förhållande till den
översinnliga världen, och bilden av henne har utan
tvivel genom detta arbete fördjupats på
väsentliga punkter. Man kunde tro, att Ida Bäckmanns
bok härigenom skulle ha förlorat i intresse,
men den är ändå läsvärd och rik på
upplysningar. På det religiösa området innehåller den
intima bekännelser, som sträcker sig långt över
det som Elin Wägner lagt i dagen.

Vad Ida Bäckmann lägger fram är nu inte en
fullständig, kommenterad brevväxling utan ett
subjektivt bestämt urval. Från tiden 1917—22
har inga brev tryckts av (I, s. 89).
Brevväxlingen från oktober 1924 till februari 1927
betecknar Ida (I, s. 103) som otillgänglig. I de
avtryckta breven anges inte sällan
utelämnanden genom tre punkter, ur många har endast
avsnitt återgetts. För den äldsta tiden sviker
ofta Idas minne så att hon måste rekonstruera
det inträffade ur Selmas brev, men längre fram
blir hågkomsterna ymniga, och skildringar av
möten och samtal kompletterar brevurvalet.
Idas första avtryckta brev är från 1932. På det
hela taget ligger tyngdpunkten på tiden mellan
1932 och 1940.

I inledningen omtalar Sven Stolpe, att en
meningsskiljaktighet mellan de två väninnorna
inte kommit med, därför att Ida ännu inte
kände sig i stånd att framställa den objektivt.
Spår därav har emellertid blivit kvar: det talas
ofta om ett telegram, men vi får inte reda på
dess innehåll, som i så hög grad upprörde Ida.
Ida bränner telegrammet och får senare på
Mårbacka utkastet med Valborg Olanders
handstil tillika med brev, som Selma anförtror
henne. Ida betraktar Valborg som sin
motståndare vilken av svartsjuka söker att hålla henne
borta från Selma.

Detta ställe i företalet är en eftertrycklig
antydan om den egendomliga spänning mellan
de båda väninnorna, som varade i tre
årtionden. Selma bestämde suveränt ett visst avstånd
för Ida och tempot för närmandet.
Förhållandet växte så småningom i värme och nådde
under de sista åren en stor innerlighet, men
blev aldrig fritt från dystra och osäkra perioder.
Man skulle kunna göra det lätt för sig genom
att peka på de bådas olikartade karaktär. Selma
kommer seglande som ett tungt lastat,
djupgående skepp. Ida liknar mer ett lätt flygplan
med looping the loop och störtdykningar,
alltid berett till äventyrlig flykt. Men
motsättningen mellan Selma och hennes andra
väninnor Sophie Elkan och Valborg Olander var
också rätt stor utan att en sådan spänning
förefanns. Här finns ett problem, som förtjänar
särskild behandling. Dess lösning lovar oss
inblickar inte blott i de bägge kvinnornas väsen
utan även i strukturen hos deras litterära verk.

Just beträffande Sophie Elkan innehåller
boken mångahanda bevis på att Selmas tankar
under de sista levnadsåren ofta och gärna
kretsade kring den döda hjärtevännen; att
gestalta hennes liv var Selmas sista litterära
projekt, som hon arbetade på till sin död. Hon
berättar om det för Ida, och vid det sista
besöket i början av januari 1940 läser hon högt
för henne ur manuskriptet. Elin Wägner har
samlat mycket, som skall bevisa, att denna
vänskap kostat Selma för mycket, och resultatet
har blivit en relativt ofördelaktig bild av
Sophie. Hur fel detta är betygar Selma här
i varmhjärtade ordalag.

Boken är rik på i litterärt avseende
intressanta upplysningar. Bl. a. behandlas ingående
Frödings förhållande till Goethe. De båda
väninnorna läser böcker gemensamt och
diskuterar dem som tidigare Selma och Sophie.
Selma uttalar sig i breven mycket om Idas
litterära verk, alltid uppmuntrande, särskilt
förtjust är hon över den just utkomna
Fröding-boken i ett brev av den 10 oktober 1913. Också
över Selmas arbeten faller omdömen, Frödings,
Per Hallströms, Idas och Selmas egna. En enda
gång läser Selma ett verk högt för Ida och
väljer då sin egen översättning och bearbetning
av Gerhart Hauptmanns "Winterballade", som
ju är inspirerad av "Herr Arnes penningar".
Ida beundrar mycket hur diktarinnan föredrar
sitt opus: "Jag häpnade över, hur stark hennes
röst var, och hur skickligt hon kunde böja in
den i det rätta röstläget för var och en av de
rgerande. En sådan skådespelarbegåvning hade
jag inte ens kunnat drömma, att hon ägde."
Men Selma begär mycket mer av henne: hon
skall försöka att upptäcka var Selma frigjort
sig från Hauptmann och själv diktat. Det
förmådde inte Ida: "När det är något som sker,
då är det jag som griper in, tyskarna resonerar
allt för gärna, här skall handlas", fastslog hon.
Den åttioåriga föredrar hela dramat och
skänker sedan Ida boken med en personlig
tillägnan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:49:16 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1945/0187.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free