Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Det andra världskrigets förspel
Sture Bolin: Det ensidiga våldet. Spelet om
krig och fred 1938—1939. Gleerups
1944. 12:50.
Professor Sture Bolin i Lund kallar sitt stora
arbete om det andra världskrigets närmaste
förhistoria helt anspråkslöst ett ’"försök till
historisk skildring". Han är medveten om att
det material, som har stått honom till buds,
inte ger hela sanningen och att hela boken kan
behöva skrivas om på ett senare stadium, när
källorna flödar rikligare. Särskilt har man att
emotse memoarer och samtida uppteckningar
till belysning av Hitlers politik. Bolins
källmaterial är klart ensidigt såtillvida, som det
inte innesluter ett enda tyskt arbete av detta
slag men däremot ett engelskt, ett franskt och
ett amerikanskt. Som följd härav kan förf.
rekonstruera den brittiska och franska
politiken betydligt mera detaljerat än den tyska.
Hans främsta källa är emellertid de officiella
aktpublikationerna, och sådana har som bekant
ombesörjts av alla de stater, som var
engagerade i de tjeckoslovakiska och polska kriserna.
Bolins huvudtes är, att Hitler 1938 var fast
besluten att förvärva hela Tjeckoslovakien
och helst ville nå sitt mål på krigisk väg.
Hitlers påstående i Sportpalatset den 26 sept.
1938, "jag vill inte ha några tjecker" — som
mirabile dictu gick i en del troskyldiga själar
i vårt land — avslöjas av Bolin som en
inver-tering av det rätta förhållandet: det var inte
sudettyskarna Hitler var ute efter utan just
tjeckerna eller åtminstone deras land. Hitler
ansåg sig behöva den böhmisk-mähriska
bastionen för att därefter kunna betvinga Polen,
penetrera Sydösteuropa och spränga den
franskryska alliansen.
Bolins andra tes är att Hitler inte fick det
krig, som han på alla möjliga sätt försökte få
till stånd, emedan Chamberlain med
Frankrikes stöd berövade honom den minsta skymt
av förevändning för ett anfall mot
Tjeckoslovakien. Chamberlain tog Hitlers tal om
sudettyskarnas "elände" på allvar och pressade
tillsammans med Frankrike tjeckoslovakerna
att till Tyskland avstå gränsområdena — som
Hitler egentligen inte brydde sig om. Ett
ögonblick tvekade Führern, om han skulle gå till
krig för att genast få hela det övriga
Tjeckoslovakien eller vänta med utsikt att senare nå
sitt egentliga mål på "fredligt" sätt, och han
bestämde sig för det senare alternativet.
Rekonstruktionen av förloppets huvudlinje
förefaller övertygande, men naturligtvis kan
denna belysas mycket klarare. Särskilt synes
Chamberlains verkliga avsikter och
utgångspunkter tarva ett ytterligare klarläggande
— detta trots att förf. särskilt noga följer just
den brittiska politiken och genom sin
detaljerade framställning synes vilja ge denna ett
slags Ehrenrettung. Bolin har alldeles rätt i att
man inte får fästa sig vid Chamberlains
fantastiska yttrande omedelbart efter återkomsten
från München, "fred under vår tid", eftersom
premiärministern kort därpå tog tillbaka detta.
Men måste man inte misstänka Chamberlain
för att ha levat i den sällsamma villfarelsen,
att Hitlers innersta mål var att samla alla
"tyskar" i sitt rike och att förvärvet av det
s. k. "sudetlandet" därför skulle få en
högeligen lugnande verkan på honom?
Chamberlain blev tydligen uppriktigt förvånad, när
Hitler i mars 1939 besatte även de utpräglat
tjeckiska delarna av Böhmen-Mähren. Vad som
gjorde Chamberlains olika flygfärder till Hitler
i september 1938 till ett så bedrövligt skådespel
att bevittna, var ju den hemska misstanken, att
den gamle mannen inte fattade, vad det hela
gick ut på och att han därför endast skulle
komma att underlätta Hitlers spel. Denna
misstanke jävas inte av Bolins skildring. Om
Chamberlain hade insett, att det var hela
Tjeckoslovakien Hitler siktade till, skulle han ha
valt ett mindre vanhedrande tillvägagångssätt
— exempelvis det som tidigare under 1938
hade tillämpats mot Österrike, alltså
passivitet, råd till underkastelse i Prag och efteråt
protester i Berlin. Kanske hade också
Frankrike trots sina förbundsförpliktelser gentemot
Tjeckoslovakien kunnat förmås att följa en
sådan linje.
En fråga, som Bolin berör med ytterst lätt
hand, därför att materialet är så knappt, är
den ytterst viktiga om förhållandet mellan
Storbritannien och Ryssland under
septemberkrisen. Han citerar men kommenterar inte när-
183,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
