Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Lars Ahlin: Kvinnan och döden. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS AHLIN
KVINNAN OCH DÖDEN
I
Kvinnan som står på kajbandet nere vid Ån
är låghalt. (Det märks på hur hon placerat
kroppstyngden.) Hon har ingen hatt men en
kort, vid kappa av blått, ulligt tyg. Hennes hår
är askblont och slätt. Knuten under nacken
har en lugnt vilande tyngd. Hårets linje från
pannan, över hjässan, nerför nacken, runt
knuten mot halsen är underbart graciös och
känslig.
Kvinnans ansikte är vackert. Det har gotiska
drag. Det är besjälat, skälvande, nervöst. Men
det har också ro. Det vill inte bara fånga det
som flyr. Det är också fånget i sig självt.
Kvinnan ser ner i Ån. Hon ler ner mot det
bruna, smutsiga vattnet. Det är just i
solnedgången och himlen visar en färgvärld av
oändlig rikedom. Över hela himlen från väster till
öster svävar små ulliga moln, sådana moln
som människor i alla tider tyckt likna får.
De flesta likna nog enkla, beskedliga får av
svensk lantras, eller kritvita, nyttiga får av
cheviotrasen, eller stadiga, grå får av
shrop-shiretyper. Men där finns också småväxta,
smäckra mufflonfår med skygg blick och små
stripiga hedfår som ser ut som om de gått
i regn hela dagen. I öster står några lömska,
demoniska manfår stegrade på bakklövarna.
Deras rödbruna päls lyser dovt och hotfullt och
den isabellafärgade manen brinner som svavel.
Men! Ler kvinnan i själva verket? Jo. Ett
leende finns där. Men där finns också något
annat. Lidandet finns där. Å! Kvinnans ansikte
är vackert. Det har gotiska drag. Det är ett
rede. En fågel bor där. Kvinnan både ler
och lider. Motsatserna lever en spänningsfylld
enhet i hennes ansikte. Fågeln både vilar i
redet njutande av sina ägg och sträcker sig
att fly kännande alla farorna.
Kvinnan står på kajbandet vid Ån.
Gamla björkar lutar sig i krokiga bågar över
kajen ut mot vattnet. Kvistarna och bladen
skälver strax ovanför vattenbrynet — som små
barn som inte vill bli nerdoppade. Det är
uppström och små vågor arbetar energiskt uppåt,
men det ser ut som om de bara står stilla och
rullar runt på samma ställe.
Men! Varför har kvinnan placerat sina
fötter så farligt nära kanten? Varför lutar hon
sig så djupt ner mot det grumliga, smutsiga
åvattnet?
II
De sista veckorna har jag två gånger i
veckan gått hit ner till Ån. I våras gick jag
också ofta hit. För ett år sen likaså. Och
dessförinnan har det också hänt att jag gått ner
till Ån. Jag har inget bestämt ärende hit. Jag
går ner till Ån bara för att gå ner till Ån.
Ändå har jag alltid haft ett ärende.
Det kanske inte ska hända i kväll. Det
kanske inte ska hända om tre dygn heller, kanske
inte i den här månaden ens. Men jag vet att
det ska hända en kväll. Jag har alltid vetat att
det ska komma att hända nån kväll. Jag vet
också varför.
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
