- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
204

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Lars Ahlin: Kvinnan och döden. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LARS AHLIN

drack mig själv och färgade allt med mig själv.
Jag glömde att jag var halt, jag glömde det
spruckna liket i Ån, jag glömde att jag velat
döda människornas glädje, jag glömde att jag
inte fick bli det jag ville bli. Överallt, vart än
jag såg, såg jag mig själv sådan jag ville se
mig själv. Ändå lyckades jag inbilla mig att
det inte var mina egna drömmar jag levde av.

Men så kom Ivar. Han vände mina ögon ut
igen. Han var det helt andra. Han hade
ingenting av mig. Å! En så ljuvlig känsla som
väcktes i mig första gången jag upptäckte att
han inte hade det minsta av mig. Jag blev tyst
när han kom in i det rum där jag satt. Måtte
han upptäcka mig! tänkte jag. Måtte jag
bränna fram inför hans behov så att han
känner att det är just mig han behöver. Kransa
mig! Utköra mig! Viska: "Du!" Och ännu
mer: "Du är det helt andra jag gått och letat
efter. Du är den hälft som det var min plikt
att finna. Nu har jag dig och först nu är jag
ett helt." Så jag törstade efter honom, efter
detta främmande element, efter detta som inte
hade den ringaste likhet med mig. Och så jag
forskade i hans blick för att upptäcka en
hunger och törst efter mig. Upptäck mig!
ropade jag inom mig. Sök mig som törsten
söker vattnet. Jag är så rik för dig! Lev i min
krets! Jag vill leva i din. Jag ska bli det helt
andra för dig. Du är redan det helt andra för
mig. Å, förändra dig inte! Var det du är. Se,
att jag är det helt andra!

Ibland var jag så rädd att han skulle
förvandlas då han kom in i det rum där jag var.
Jag var rädd att han skulle få min färg och
min smak. Och hur rädd var jag inte att jag
själv skulle bli en annan än den jag var. Då
skulle ju det helt andra bli det helt vanliga.

Men aldrig, aldrig blev jag det helt andra
för honom. När han såg på mig såg han sig
själv, och jag förblev honom likgiltig. Hur
många gånger han än gick in i det rum där
jag satt, upptäckte han aldrig hur jag satt och

blossade, hur jag satt och blommade fram mitt
egnast egna.

Till sist stod jag inte ut längre. Jag gick ner
till Ån och tänkte: Därför är det. Jag kan inte
leva då jag inte får bli det helt andra för
honom, då han vägrar att upptäcka att just jag
är hans du.

Ändå stod jag där driven av något helt
annat, något som med oupphörligt
återvändande styrka grep om det som inte gällde för
att få sig själv att gälla. (Metoden var
naturligtvis ett missgrepp. Naken och utan
förklädnader borde min rätta längtan ha blottats.)
Åter hände ingenting. Åter gick jag tillbaka.

Jag gick tillbaka, och jag minns tydligt
vilken scen jag ställde till. Ty nu lämnade jag
mina släktingars hus. Jag ville inte längre sitta
i det rum dit Ivar kunde komma. Jag var så
rädd att han skulle upphöra att vara det helt
andra för mig. Jag tänkte: Jag vill åtminstone
ha något verkligt, något utanför mig att
minnas. Mina ögon får inte vända sig inåt så länge
han finns i min krets. Då kommer alla
kvaliteter att slockna och jag kommer åter att få
munnen full av mig själv. Och därför att allt
detta låg bakom blev j ag ondskefull och ställde
till en fruktansvärd scen.

Ändå kanske detta inte alls är riktigt.
Kanske det var för något helt annat. För när jag
nu räddat mig undan med mitt minne, blev
jag ödmjuk och religiös. Jag gick i kyrkan.
Jag satt fromt och lyssnade under gudstjänsten.
Jag sjöng och bad. Men så en dag upptäckte
jag att jag satt i mitt eget tempel och inte
i Guds. Det var inte honom jag bad till. Jag
bad till mig själv. Jag satt och sjöng i min
egen mun, och det hade jag inte upptäckt om
jag inte upptäckt Gud som det helt andra, och
detta i sin tur hade jag inte upptäckt om inte
Greta varit. Hon var Kristi brud. För henne
var Gud det absolut andra, och hon var det
absolut andra för Gud. Då jag såg henne
förstod jag att jag själv varken var from eller

204

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free