Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Lars Ahlin: Kvinnan och döden. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS AHLIN
hennes knän genom linnet. Jag har kanske
aldrig dyrkat en människa så som jag gjorde
nu. Hon föddes ju in i mitt hjärta bländande
ren, isigt ren, helt annorlunda.
Därför är det, sa jag när jag stod nere vid
Ån. Jag vill inte leva när jag inte blev stum
som hon efter att ha upplevt det hon upplevt.
Men å, inte ens detta argument drev mina
fötter att ta ett steg ut från kajbandet. Men
jag vet att detta ska hända en gång. Jag vet
bara plats, inte stund. Men när jag en gång
kan se tillräckligt djupt, då, då ska det hända,
det som jag alltid vetat ska hända någon natt,
då ska dödens läppar treva efter min kropp,
sakta, sakta ska han kyssa mig in i sin
existensform.
Ännu hade jag inte kommit dit. Ännu en
gång lämnade jag Ån. Åter en gång glömde
jag vattnet. Det var för resten så mycket jag
glömde, men så kom Ivar. Inte den förste Ivar
utan den andre Ivar. Han var ung, mycket
yngre än jag. Han var dyster.
— Jag har så många svåra problem att
brottas med, sa han.
Han bad att få hålla min hand och han satt
länge och höll den och odlade sin dysterhet.
Han hade långa, smala läppar och svarta
ögonbryn som växt ihop. Han kallade sina
ögonbryn för "mina tankars svarta mun". Hans
ögon var klara som barns och hans näsa fint
skuren. Han hade en ren själ. Det var därför
han var så dyster. Han var för genomlyst och
medveten. Det var därför han aldrig kunde
känna någon gemenskap. Ty då vi förenas, vi
människor, då är vi såsom drömmande. Något
flyter ut ur oss och flyter in i den andre utan
att vi vet var, när eller hur. Vi möts i ett
ljuvligt, mörkt land. Plötsligt är man
sammanväxta. Men han som kallade sina ögonbryn
"mina tankars svarta mun" han blev alltid
medveten och genomskinlig, där något hände
honom. Då borrade hans medvetande sig ner
och han analyserade och skar upp och frågade
varför och varför, och då skar han sig alltid
bort ifrån den andra.
Mig kan han inte skära bort för jag har
aldrig varit bunden vid honom. Jag låter honom
ibland få hålla min hand och vara dyster hur
länge som helst. Ibland blir han desperat, och
jag tycker han beter sig som en liten ren, vit
råtta med skär nos och skära tår, en råtta som
blivit instängd i en glasburk och nu springer
runt, runt för att finna något där han kan
begynna gnaga, för han känner ju en doft av
något aptitligt.
Trots "mina tankars svarta mun" vet Ivar
om något aptitligt, något han vill ha, något
han vill uppleva: det helt andra. För
närvarande tror han att han ska finna detta hos
mig. Det är därför han sitter så länge och
håller min hand. Jag känner hur han springer
runt, runt omkring mig för att finna vad han
söker: ingångsporten. Jag vet att han inte ska
finna något. Jag är stängd för honom. Jag
skulle vilja vara öppen. Men jag är stängd.
Jag kan inte göra något åt det. Medan han
sitter och håller i min hand blir mina vårtor
hårda och kalla som plåtknappar och mina
bröst trycker mot mig som kyliga, våta stenar
man hämtat upp ur ett fruset hav.
Därför är det, sa jag i våras när jag stod
nere vid Ån. Jag kan inte leva när mina
bröst känns som iskalla, runda stenar.
Därför är det.
Ändå var det för något helt annat, för det
hände ju ingenting. Natten tog slut och solen
steg upp nere vid hamnen liksom ett glödande
klot ur en ångares svarta skorsten.
III
Kvinnan som står nere på kajbandet vid Ån
är låghalt. Hon har ingen hatt men en kort,
vid kappa av blått, ulligt tyg. Hennes hår är
askblont och slätt. Knuten under nacken har
en lugnt vilande tyngd. Hårets linje från
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
