Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Werner Aspenström: Gustav Sandgren — molnpredikaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WERNER ASPENSTRÖM
GUSTAV SANDGREN
— MOLNPREDIKAREN
"Att vara realist och materialist är ingen
konst, det är varje skråhandlare som dricker
öl och har två barn med sin hustru och
förhållande med tjänsteflickan. Men vara
romantiker, envist och rasande bland allt nutidens
järnskrot och matematik, det fordras mod till
det."
Det finns de som menar att konstnärskap är
detsamma som kronisk pubertet, och det är visst
inte uteslutet att de kan ha rätt. Skulle det
vara så, måste man betrakta Gustav Sandgren
som en mycket betydande konstnär. De första
ungdomsårens ömtåliga individualism har hos
honom blivit bestående. Hans romanfigurer
grips ibland av förakt för hela det borgerliga
vanesystemet och svarar med att bli bisarra.
Den fattige bokhållaren i "Sju" sitter helt
beskedligt till bords med de övriga matgästerna,
då han plötsligt gör en knyck med handen och
kastar en köttbulle upp i ampeln. Omgivningen
blir en aning bestört.
Det är därför fullt konsekvent att Sandgrens
hjältar behållit den egenheten att vid alla
möjliga tillfällen och åtminstone en gång i varje
roman kasta fram den stora grubblarfrågan i all
dess brutala nakenhet: Vad är meningen? "Ty
om man icke kan fundera ut varför man är född,
finns ingen glad dag i livet." När fröken Vide
i "Sju" tränger in till den romantiske
bokhållaren i akt och mening att bli kysst och kanske
litet mera, spelar han just Bach på sin fiol och
välkomnar henne med en predikan, som hon
troligen inte väntat:
"... jag kan ibland gå här och få liksom en
aning om sammanhanget, bokhålleriet är inte
hela världen för mig, den här staden är inte
hela jorden. Och då skulle jag vilja resa från
alltsammans, gå upp på ett berg och säga gud
sanningen att jag genomskådat honom och hela
livet och att jag ingalunda går med på det utan
vidare... det skulle jag vråla i hans ansikte."
När den unge livsdyrkaren i "Ett fönster mot
söder" vill bringa den sliskige skärsliparen Bolt
ur fattningen spänner han ögonen i honom och
frågar: "Varför ska man leva, vad är egentligen
meningen?" Bolt blir inte alls förlägen. Man
lever för att ha fruntimmer, säger han, för att
supa och ha det bra. En materialism av det
slaget är en styggelse i Sandgrens ögon. Han
vänder sig mot den med en domspredikants
tonstyrka och en moralists avsky.
"Överallt samma slöa välbefinnande, samma
mätta apati, allting är gott i världen, millionerna
rapar mot himmeln av däst välmåga, det finns
intet behov av stjärnor eller soldruckna
drömmar. Så står jag öde och ensam, det är som om
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
