- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
214

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Werner Aspenström: Gustav Sandgren — molnpredikaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

WERNER ASPENSTRÖM

gud sänt mig med ett långt och underbart
budskap men också givit mig ett språk som ingen
förstår utom jag själv. Jag står skälvande på
torgen och försöker meddela människorna
budskapet, mina läppar går, min röst kämpar med
sorlet och de stirrar förstrött på mig med
oförstående tennknappsögon, de går förbi."

Den nuvarande mänskligheten lever inte utan
existerar bara, "vegeterar som en gammal
gumma i ett nedärvt hus". Vi kompromissar,
vi är lumpna och halvfärdiga. "Det finns ingen
författare som inte tvingats göra halvheter.
Ingen andlig ledare som kommer med de stora
rasande orden — den nya tidens Nietzsche."

Hur lyder då hans budskap, vari består den
revolutionära upptäckt som den originelle
profeten i "Samuel", kallad Regnbadaren, vill
förkunna för folket? Han säger sig helt enkelt ha
upptäckt himlen. Inte religionens himmel utan
det påtagliga ljusblå världstaket. Han vill att
människorna skall glömma "luskrabblet i
varandras pälsar", lägga sig på rygg och kika rätt
upp i himlen. I synnerhet bör sådana som
riksdagsgubbar betrakta himlen ett par timmar,
innan de går att fatta viktiga beslut. Drömmen
om Sirius skulle sätta spår i de kortsynta
förordningarna och dämpa hatet. Profeten
uppmanar åhörarna att förlita sig på Guds humor,
sitta bland blommorna och "lyssna ut det
universella leendet". Denna exklusiva förkunnelse
kan bäst karakteriseras som ett
drömevangelium, Sandgren väjer inte själv för ordet. I den
förut omnämnda dispyten yttrar skärslipare
Bolts antagonist: "Det är inte bröd vi behöver
mera av, utan drömmar. Livets innersta
hemlighet är en dröm. — Och vi skulle gå den
drömmen i möte." Nils i "En molnsaga" får
nästan en religiös kallelse att gå ut och
förkunna detta budskap, när han återvänder hem
från sin mors begravning.

"Jag måste ut och slå ett slag för
molndrömmarna! Det är fara för att människorna kryper
alldeles ned i jorden till sist, av ångest för
potatisen slutar de med att älska, och så kom-

mer världens aftonskymning med vakt utanför
källrarna och frusna själar i valna kroppar.
Jag vill aldrig äga annat än moln — men det
är inte litet det heller!"

Typiskt för Sandgren är j ust denna våldsamma
jagberusning, skönhetsextas och upplevelse av
profetisk utvaldhet. Om en annan gestalt heter
det att han ibland kände sig "upptänd av en
egendomlig klarsyn — jag visste precis hur
människornas liv måste organiseras, jag kände
mig vara den störste av människornas söner..."

Den drömdruckna frälsningsläran har sin
psykologiska betingelse i en expansiv lyrisk
jagkänsla, som i sin tur har utlösts och
förstärkts genom en social besvikelse och tidiga
sårande kontroverser. Barndomsskildringarna
kretsar kring detta enda tema: den
fantasibe-gåvades vantrivsel bland "vardagsmyllrarna".

Medaljen har därför en baksida av isolering
och hänsynslös individualism. "En enda mans
tanke kan vända allting helt om — nu är tiden
inne för en rasande individualism!" säger
Pontus i "Att leva på vinden",
"–-Individen är livets blomma och ära — tusentalet
det är mobben, minus noll." Ord som
kollektiv, social och samarbete har hos Sandgren en
dålig klang. Samarbete betyder början till
förfallet, någon social grunddrift tror han inte på.
Socialismen uppstod då två familjer slog sig
ihop för att äta upp den tredje. Byn är byggd
på skräck, staden är byggd på skräck.
Människorna klumpar sig ihop till samhällen endast
på grund av ett kollektivt måste. Det i
kollektiven ackumulerade hatet leder till krig och
självförintelse. Sandgrens samhällssyn kan leda
till ganska betänkliga slutsatser:

Idyllens, krämarns, egoismens tid
då snillet frodas, fattigdomen, flärden,
det är den jord som alltid burit frukt,
fött alla konstverk, skapat alla värden.

En saga i "Livets glasögon" handlar om en
ensam örn, som i en dröm ser sig förvandlad
till människa. Oförskräckt kämpar han för för-

214

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free