Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Werner Aspenström: Gustav Sandgren — molnpredikaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WERNER ASPENSTRÖM
Sandgrens ställning är över huvud ganska
invecklad. 1929 debuterar han som livsdyrkare,
men även som idealist med godtemplarpjäsen
"Ny ungdom" och som bekännelsetrogen marxist
med romanen "Gunnar. Historien om massans
kamp till seger". I samma skede som de fem
ungas programförfattare betecknar
"personlighetens enhet som en idealistisk illusion och den
fria viljan som verklighetsfrämmande
romantik", skriver således en av dem en pjäs för
amatörteatern, i vilken den präktige sonen
förebrår sin försupne fader: "Den som inte viU
uppåt, kommer heller inte uppåt..." och den
ädela jungfru Stina tadlar sin girige fader på
sitt håll: "Jaig är en människa. Jag vill förbli
människa. Och jag vill vara fri... Jo, du har
saknat det viktigaste av allt. Sinne för livets
verkliga värden." D. v. s. de ideella värdena.
Slutrepliken är riktad till alkoholisten-fadern:
"Kunde du också försöka tro så vore du
räddad ..." Sandgren har skrivit åtskilliga pjäser
för N. T. O: s teaterbibliotek. De har inga
litterära anspråk och innehåller en lättvindig
amatörteateridealism av ett ganska prövande slag.
Men inte heller i dem har Sandgren helt lyckats
dölja sitt världsgrubbel och sin misstro mot
programidéer.
Egentligen är ju också hembiträdet Maria
i romanen med samma namn en tvättäkta
idealist. Hon skall föreställa en
veckotidningsförläst flicka, som efter en del otroliga
arrangemang lyckas komma in vid filmen. Hennes
profithungrige arbetsgivares krav kolliderar
med hennes personliga frihetsbehov, hon
vägrar att övergiva den arbetarpojke med vilken
hon upplevat den stora kärleken. Efter bästa
mönster ordnas nu en tragisk avslutning: ömt
omslingrade låter de två älskande den tunga
lastbilen i rasande fart rulla av vägen och
krossas, och med den de själva. Porträttet av
det filmbitna hembiträdet är inte trovärdigt.
Det hör till det slaget som beställaren brukar
skicka tillbaka eller öppna process om. I den
stora avskedsmonologen får man det intrycket,
att filmstjärnan är en hygglig svensk flicka som
på hemvägen från en folkhögskola råkat förirra
sig in i en filmateljé. Hon tycker att
människorna hon träffat på är förfärligt utåtriktade
och penningsnikna.
"Jag förstår att människorna, alla människor,
upphört att vilja något stort och vackert, de
har upphört att förstå något som inte är dumt,
och när det har kommit så långt är det som
om allting gjorde detsamma."
O, utbrister hon, om det "fanns några som
ville och trodde". Bedrägeri och halvhet härskar
överallt — man väntar nästan att hon skall
citera prästen Brand. Romanen har presenterats
som ett allvarligt debattinlägg i frågan om
ungdomen och filmromantiken. Dess värde ligger
på ett helt annat område. De bästa partierna
hör till samma genre som den överdådiga och
i vår litteratur fullständigt unika
anarkistprotesten och bohemrapsodien "Att leva på
vinden".
"Gunnar" är ett försök till en renlärig
marxistroman. Huvudpersonen är en ung revolutionär,
som företar en resa genom tjyvsamhället och
genomskådar hela humbugen— militären,
religionen, överklassen, det erotiska hyckleriet —
och slutar med att hålla ett flammande tal på
ett ungdomsmöte, däri han siar om en
framtid, då den röda fanan skall vaja över jordens
alla städer. Uppgörelsen med religionen är
brysk. Han är kär i en flicka som har kristna
föräldrar och själv går i missionshuset.
Förhållandet måste klaras upp. "Du får välja
mellan Jesus och mig! sa han och såg henne i
ögonen." Flickan valde missionshuset. Hon blev
sedermera vansinnig.
Sist genomskådar Gunnar socialdemokratien.
Han avslöjar riksdagsmannen, som håller
fredsföredrag i kanonfabriken. Han är ursinnig över
att pamparna inom arbetarpartiet bänkar sig
med kungligheterna kring festborden vid
fursteförlovningen.
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
