- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
218

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Werner Aspenström: Gustav Sandgren — molnpredikaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

WERNER ASPENSTRÖM

behövas mot tjänstemännen på fabriken, om de
inte godvilligt ger med sig, när den Stora dagen
kommer. Den Stora dagen kommer, strejken
bryter ut. Vild av upphetsning springer
Kristoffer hem och hämtar geväret. Det kommer
emellertid aldrig till användning, arbetarna
väljer förhandlingsvägen och nöjer sig med
några ören påökt i timmen. Sandgrens sympati
är här som alltid på de radikalas sida, han
hatar de små jämkningarna, den triviala
kompromissen.

Efter detta läser Kristoffer aldrig mer i sina
häften om den Lyckliga Staten.
Revolutionsillusionen ersättes av kärleksillusionen. Han tror
sig älska och vara älskad av sin inackordering,
arbetarjäntan Elin, vilken bär en annans barn
under hjärtat och till slut går i sjön. Till sist
riktar Kristoffer revolutionsgeväret mot sig
själv. Bakom Kristoffers politiska patos ligger
en mycket personlig, borgerlig önskan: att
genom revolutionen få tillbaka sin mors hus.
Där skall han inrätta ett bageri och sälja kaffe
till vägfarande och bli rik och sitta på sin egen
ägandes balkong och äta sparris.

Kristoffer är naturligtvis halt. Ett inte ringa
antal av Sandgrens figurer har något lyte, är
blinda, halta, harmynta, har träben eller
järnarm. Därigenom markeras deras utstötthet, de
är inte bara fattiga och utsugna, de är också
slagna av en olycka, som ingen Lycklig Stat
i världen kan böta.

På 30-talet drevs man ut på landsvägen av
två skäl, för det första på grund av
arbetslöshet, för det andra på grund av
"horisontlängtan". Harry Martinson fantiserade om en
världsomfattande undersökning av
människornas innersta önskningar. Han höll för troligt
att "lusten att färdas" skulle visa sig vara
"mänsklighetens innersta rop". Det var den
moderna människans uppgift att förbereda det
kommande "geosofiska" tidevarvet. Martinson
lär ha varit tolv år gammal när han en
sommardag rymde från Göinge till Motala för att

förvissa sig om att Göta kanal fanns.
Vetgirigheten och vandringslustan driver också Lasse
i Sandgrens novell "Lasse går förbi" att kuska
omkring på vägarna.

"— Han är väl arbetslös, kan ja tro? sade
Gunhild.

— Neej, inte ett dugg. Ja går ändå, ja si.
Ja får nog arbete om ja bara vill. Men ja kan
inte stanna si. Ja kan inte gå under nåt ok. Ja
är inte skapt så, si.

— De va konstit.

— Så jag bara går å letar etter nåt, va de
nu är. Så nog vet ja va de är å vara utanför,
allti."

Nomadfilosofien var inte det enda som
förband Sandgren med Martinson. Båda två är
naturlyriker. Martinson har studerat naturen
detaljtrognare och vetenskapligare, är
ojämförligt originellare i iakttagelse och beskrivning.
Han ensam är utrustad både med nyfikna
pojk-ögon och ett kräset mikroskop, är både
"tänkare på ängen" och naivist. Hans prosaskisser
av växter och djur och årstider är
sammanfogade av en mängd geniala miniatyrpoem.
Sandgren kan skriva en lång saga med många
jämnstrukna enskildheter men räddar den som
helhet genom att resa en drömkupol över den.
Hans teknik är snarare skymningens.
Skymningen suggererar inte genom enskildheter utan
genom blott anade enskildheter, den ger större
stämning än vetande.

Sandgren upplever naturen framför allt som
stämning och musik. Han är en vuxen
naturmystiker, en panteist. Hans styrka är rörelsen,
musikaliteten, de svepande skildringarna, det
betvingande humöret.

"Och det kom en här av fåglar som ett regn
över husen och parkerna, de sjöng
vildhetssången från spårvägsledningarna i förbifarten,
spillde ut av sin sångglädjes överflöd under
rasterna i parkerna på färden mot norr. Och
många byggde bo i staden, ärlorna lade ägg
i kasserade brevlådor, talgoxarna undersökte
telefonhytterna på gatorna om de kunde bygga

218

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free