- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
239

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATER OCH FILM

ningsvärda drag på gott eller ont vare sig
i fråga om regi (Helge Wahlgren) eller spel
— med ett enda undantag, Berta Halls spel
som Emily Hazen. Skådespelerskan har länge
varit borta från scenen, men legat av sig har
hon sannerligen inte. Hon tillvaratog virtuost
rollens möjligheter att demonstrera teknisk
skicklighet och intelligent uppfattning — man
såg bäst på medspelarna hur svårt det måste
vara att gestalta samma person i så många
närliggande åldersstadier på det sätt att de
gångna åren följdriktigt avspegla sig inte bara
i mask och enstaka gester utan i hela
karaktärsutvecklingen. Karl-Magnus Thulstrup som
Alexander Hazen och Ebba Ringdahl som
Catherine Bowman voro dock långtifrån dåliga,
men kommo hjälplöst i skuggan. Bland
bifigurerna gjorde Yngve Nordwall som
hovmästaren Ponette och John Ekman som
diplomaten von Stämmer ett par första rangs
karaktärsstudier i smått, men annars var det som
sagt icke mycket att besjunga. Ebbe Lindé

Angeläget ärende (Errand for Bernice) av
Jacques Deval. Nya Teatern.

Att kalla detta stycke, som redan under
något avvikande namn framförts i Göteborg
och Malmö, för komedi är kanske att flirta
litet osannfärdigt med den nöjeslystna
publiken. Det har visserligen en obestridlig
komediton i den behagligt lättflytande dialogen och
det rymmer skämtsamma inpass, men dess
bottenström är mörk och allvarlig. Den lilla
sjuksköterskelöjtnanten Bernice förälskar sig
hemma på permission från helvetet på Nya
Guinea i en schweizisk rödakorsdelegat och
beslutar sig för att ge sig åt honom. Han får
ingenting veta om hennes profession och
förestående uppbrott, hon är i samvaron med
honom rätt och slätt den älskande kvinnan.
Det är emellertid inte så mycket i den söte och
hygglige gossen hon är förälskad som fastmer
i själva livet: om hon stupar vid fronten skall
hennes bild sitta inbränd i en annan
människas liv så länge han lever. Resonemanget
är ju naivt, ty visserligen är väl
dödlighetsprocenten lägre bland schweiziska
rödakors-delegater än bland sjuksköterskor på Nya
Guinea, men redan möjligheten att den
städade Raoul överkörs av en bil eller dör av
sjukdom på ett tidigt stadium medan hon själv

kommer hem från djungeln med livet i behåll
borde ha verkat avkylande på hennes
exalta-tion. Nu fullbordas ju aldrig föreningen
mellan de två, eftersom den sinnliga kontakten
för ett ödesdigert ögonblick bryts när Raoul
upptäcker de märken efter brännskador som
kriget ristat på Bernices bröst. Det är en i all
sin tillrättalagda symbolik fint utförd scen,
där särskilt mannens famlande reaktion
briljant kommer fram i dialogen. Stycket rymmer
även en tredje roll, Bernices avpolletterade
men ingalunda avspisade fästman, den i
Afrikakriget garvade infanterikaptenen Bruce
Avery. Redan vid hans oväntade och
ovälkomna entré anar man ju att det är de två
krigskamraterna som skall få varandra, men
det måste medges att denna beredskapsgest
i slutscenen slås ut på det mest uppfriskande
okonventionella sätt. Det är sällan
triangelpjäser av den här arten orkar med att förnya
sig och bli bättre så sent som i tredje aktens
sista parti, men här inträffar det verkligen.

Om spelet och föreställningen som sådan
kan man uttala sig tämligen reservationslöst.
Den hittills i större roller nästan alldeles
oprövade Sven Lindberg såg nästan väl
ny-koniirmerat neutral ut som schweizaren, men
man vande sig snart och märkte att han hade
betydande charm och ett intelligent grepp om
den ingalunda stereotypa figuren. Gunnar
Sjöberg är ju inte den man i första hand skulle
välja för att framställa en humoristisk, tryggt
envis yankee, men han klarade uppgiften
utmärkt, vilket visar vilka möjligheter denne
förnäme och sympatiske skådespelare förfogar
över. Men framför allt var kvällen Gunn
Wåll-grens. Hennes Bernice var helt tilldragande
gestaltad med humor, sensualism och
flickaktig svärmiskhet i de rätta proportionerna.
Inte någon gång föll skådespelerskan i de
fällor av sentimentalitet och falskt patos som
finns där. Och det var ett nöje att bevittna
med vilka små medel hon fullständigt lade om
spelet från kvinna i night-gown till flicka i
uniform. Georg Svensson

Markens gud av Paul Green. Malmö
Stadsteaters lilla scen.

"Markens gud" spelades för ett par år sedan
i Göteborg och omnämnes utförligt av Ebbe
Linde i januarinumret av BLM 1943. I Malmö

239

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free