Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
gavs pjäsen i Knut Hergels regi och med
scenbilder av Martin Ahlbom. Båda följdes väl åt
och lyckades bäst i de dramatiska
vinterinteriörerna. I de mera målande sommarbilderna
från gårdsplanen hade spelet svårare att
frigöra sig. Tonen blev en aning hård. Det rätta
värmeslappa temperamentet hade väl ingen av
skådespelarna riktigt sinne för. Mona
Geijer-Falkner och Mabel Frithiof som gamla
daglönare gjorde likväl god nytta där, men den
som lyckades bäst med att samla sina
medspelare till en ensemble var Anders Frithiof
med sina rutinerat nyanserade repliker.
Paul Green är både bondson och professor
i filosofi och i pjäsens första akt ställer han
teodicéproblemet för en farmare i North
Carolina. Green löser det eller kanske rättare
upphäver det genom att i fortsättningen ställa en
ny fråga, den om försoningen, och den
besvarar han genom att förändra
teodicépro-blemets allsmäktige gud, dess väsen. Bonden
går trots motgångarna i det längsta till ängen
i stället för till kyrkan men hotas slutligen att
bli krossad av sin tvekan om ängens kraft. Men
bara för att på botten av sin egen karaktär
finna en lösning. De fjärran fältens gud, som
krävde försoning genom vedergällning för
synd, får till slut ge vika för de nära fältens
gud, den egna markens, som försonar genom
nytt liv och ny kärlek. Förvandlingen är likväl
inget hastverk. Det är sällan livstron i
amerikansk litteratur rest så kraftiga hinder för
sig själv. Paul Green ger en intensiv
diskussion, som dock lever mitt inne i ett färgstarkt
konfliktfyllt drama. Han är inte mindre,
kanske mer teaterdiktare oeh människokännare än
filosofiprofessor och det är först i sista akten
den naturalistiska miljöbildningen spännes till
bristningsgränsen av de tidlösa ödesmakterna,
men åtminstone i Knut Hergels regi blev inget
allvarligt brott ens där.
Livstron blir till slut lika litet helt
motiverad som tron på vedergällningens gud. Det blir
en fråga om karaktär och på så sätt får
debatten även en psykologisk dimension. I farmaren
Hardy Gilchrist har Paul Green gjort en starkt
levande studie och dramats resning är framför
allt beroende av den rollen. Anders Ek
lyckades. Särskilt i de sista akterna var han
utmärkt, när hans kraftfullt rörliga spelstil
verkligen fick något att uttrycka. Som den unga
livgiverskan gjorde Gaby Stenberg ett mycket
ambitiöst arbete, även om hon knappast i
början gav intryck av att kunna sätta böndernas
drifter så pass i rörelse, och mot slutet nådde
hon nog inte den tragiska storhet som
fordrades av henne, när hon plötsligt stod ensam
som prästinna hos markens gud. Gun
Robertson som hustrun Etta lyckades bättre ge
uttryck åt den ofruktbara religiositeten genom
mimik och plastik än genom rösten. Hennes
uppgörelse med maken fick dock en starkt
suggestiv kraft. Sture Djerf som den försmådde
drängen Neill spelade något ojämnt men hade
en svår roll. Det gäller också Bengt Brunskog
som den sinnesslöe Sion, som framför allt fick
verka genom sin utmärkta yttre typ. Erie
Malmberg och Stina Ståhle som religiösa
hysteriker bidrog i hög grad till effekten i det
mästerligt regisserade stora syndamötet.
Sven Alfons
En kvinna cör karriär av Hella Wuolijoki.
Lilla Teatern.
Dramatikerstudion drog den 8 februari in
på Lilla Teatern vid Ringvägen. Starten var
god. Hella Wuolijoki är en storartad artist och
lustspelet "En kvinna gör karriär" hör till det
ledigaste och elegantaste hon skrivit. Man kan
kalla det en saga, fast motiv och miljö är
moderna. Bondflickan Hulda från Juurakko är
askungen som slår sina fula och högfärdiga
systrar ur brädet, inte med hjälp av kvinnliga
förförelsekonster och diminutiva fötter utan
med sunt förnuft och några nypor ur fader
Marx’ blandning. Flickan blir vid sin ankomst
till Helsingfors omhändertagen av några lagom
fåraktiga riksdagsgubbar av skilda politiska
kulörer, får tjänst hos den liberale bland
herrarna och hinner trots hembiträdessysslorna
på några få år ta både studenten och en
akademisk examen. Men hon glömmer inte det
i medeltida mörker försänkta folket hemma
i Juurakko. Hon strider för deras sak, blir
riksdagskvinna och dundrar mot sin liberale
husbonde för att slutligen efter ett kärleksfullt
kuddkrig falla i hans armar. Den lycklige får
tillfälle att fälla repliken: "Socialisterna har
gott av en smula liberalism", och därmed är
den uppbyggliga sagan slut.
Författarinnan arbetar egentligen med ganska
enkla medel, men hon är så skicklig, så
älskvärd, så rakt på sak att man inte kan undgå
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
