Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
att ryckas med. Den folkligt demokratiska
tendensen tränger sig inte på och man känner inte
alltid igen den patetiska Hella Wuolijoki, som
i dagarna publicerat en gripande bok om sin
fängelsetid i krigets Finland. I "En kvinna gör
karriär" är hon enbart lekfull.
Stycket var skickligt uppsatt och väl spelat.
Regissören, Sam Besekow, kunde väl jagat på
sina artister en smula och låtit replikerna
komma snabbare, men han hade delvis relativt
oerfarna skådespelare att arbeta med, och
såvitt jag förstår hade han lyckats bra med dem.
Huvudrollen spelades av Birgit Tengroth, som
var utmärkt. Det låg säkert en frestelse i de
folkligt radikala repliker hon ibland hade att
säga. Den minsta överbetoning och hela stycket
hade förlorat balansen. Men Birgit Tengroth
höll hela tiden askungetonen och lockades
aldrig ut ur sagans ram. Hon spelade med gott
humör, var varken för tölpig som nyinflyttad
landsflicka eller för raffinerad som
dekolle-terad riksdagskvinna. Hon var en folkets sunda
och oförvillade dotter, men samtidigt en kvinna
för män, och det var inte underligt att
riksdagsgubbarna föll till hennes fötter. Hennes
liberale husbonde spelades föreskrivet stelt av
Gunnar Strååt. Möjligen var hans
vredesutbrott litet onyanserade, men han hade ett
mycket naturligt sätt att uppträda. Det gäller
för övrigt hela ensemblen. Falska tonfall lyste
hela kvällen med sin frånvaro. Författarinnans
frodiga gestalt var på något vis närvarande på
scenen, och det föreföll som om alla trivdes,
inte minst Margareta Högfors, vars kyligt
sinnliga femme fatale var ett litet mästerverk.
Olof Lagercrantz
Film
Fientligt hav (Western Approaches). Pat
Jackson. Crown Film.
Den som inte är på det klara med hur
oerhört dominerande regissörens insats är eller
åtminstone kan för att inte säga bör vara
i en film skall se denna engelska sjöfilm. Den
är nämligen alltigenom dokumentarisk och till
kravet på äkthet har hört att inga
professionella skådespelare fått användas. Samtliga
rollinnehavare har lånats ut av de allierade
krigs-och handelsflottorna. Icke förty bjuder filmen
på ett "spel" som på alla händer och i minsta
detalj är helt övertygande och som inte
omsluter enbart sjövardagens rutinhandlingar och
yrkesjargong utan också moment av högsta
dramatiska stegring och gripande
känslouttryck. Hur har det varit möjligt? frågar man
sig, medan alltjämt dessa levande, skarpt
individualiserade ansikten sitter fastbrända på
näthinnan. Svaret är att Pat Jackson, som både
författat och regisserat filmen, är en man med
konstnärlig vision och den fanatiska kraften
att forma ett sällsynt motsträvigt
verklighetsmaterial obönhörligt efter sina intentioner.
Filmens "handling" är lätt återgiven. En
livbåt från ett torpederat engelskt fartyg driver
omkring i Atlanten med ett tjugutal
överlevande under befäl av kaptenen. Vi får följa
de skeppsbrutnas kamp mot vågor, hunger,
törst och misströstan om räddning under cirka
fjorton dagar. Varje man i båten är en
personlighet för sig, något helt annat än
följetongsfigurerna i Hitchcocks "Livbåt". Under
tiden är en stor engelsk konvoj på väg från
New York, och filmen följer växelvis denna
och livbåten. Konvoj skildringen är så
instruktiv att den blir spännande även när ingenting
sensationellt händer, och den är dessutom
överdådigt ståtlig. Konvojen är lika verklig som
allt annat i filmen, den består inte av
modellbåtar i en simbassäng utan av riktiga
lastångare och jagare som vi ser i spridd
förmering vid dygnets olika timmar, i storm och
stiltje, plöja sig fram mot målet under
ständigt hot från lurande u-båtar. Filmen är
fotograferad i färg och även om några av
marinerna är nästan för bestickande klatschiga så
bidrar på det hela taget färgen ypperligt till
att stegra illusionen av verklighet. De
inledande stormbilderna, där hushöga
atlant-vågor fotograferats från livbåten, är makalöst
praktfulla och förmedlar hela styrkan hos de
uppretade, grönfräsande vattenmassorna.
Den dramatiska spänningen knyter sig till
om männen i livbåten skall klara sig och om
konvojen skall undgå u-båtsanfall. Mästerligt
kontaktas dessa spänningstrådar genom att ett
fartyg, som lösgör sig ur konvojen och
uppfattar de skeppsbrutnas nödsignaler, blir
torpederat av en tysk u-båt som använt livbåten
till lockbete. Katastroferna, av vilka den
fullständigaste drabbar u-båten, är fenomenalt
skickligt iscensatta, men inte ens här släpper
någonsin regissören av på verklighetskravet.
4 BLM 1945 iii
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
