Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
för Hart Crane bara fått med två
ungdomsfragment: han är dock en av tjugutalets
intensivaste och djärvaste amerikanska poeter. Att
Allan Tate ensam företräder den akademiskt
hermetiska Nashvillegruppen verkar också litet
godtyckligt. Övergången till de yngsta poeterna
bildar Prokosch, vars formsäkert dekorativa
elegier upptar fullt tretton sidor, vilket kanske
är en smula i överkant, även med tanke på
att han medverkat vid antologiens tillkomst.
Muriel Rukeyser, Delmore Schwartz och Karl
Shapiro är alla födda 1913, medan Dunstan
Thompson är ytterligare fem år yngre. Miss
Rukeysers båda långa dikter är imponerande
och så långtifrån typiskt kvinnliga som
möjligt: det är energiska kompositioner som
omspänner den omgivande världen och slår ner
på dess sociala och psykologiska problem.
Schwartz väckte uppseende med sin debutbok
"In Dreams Begin Responsibilities", 1938, men
har senare inte infriat löftena. Hans pratsamma
filosoferande är ganska svårt att få något grepp
på. Då är Shapiro klarare i konturerna och
en sådan sofistikerad tidsfantasi som "Scyros"
gör ett spänstigt, effektfullt intryck. Thompson
är ornamentalt stiliserad och packad med
tankeparalleller, symboler och antydningar.
Han betecknas som något av en romantisk
rebell mot de närmaste föregångarna inom
lyriken, besläktad med engelsmannen Dylan
Thomas och fransmannen Pierre Emmanuel.
Man saknar ett par av de under trettiotalet
mest uppmärksammade nya poeterna, Horace
Gregory och Kenneth Fearing. Har de ansetts
alltför politiskt radikala eller möjligen formellt
otillfredsställande ?
Man kan anmärka på denna antologi, men
i det hela gläder man sig åt den. Den är
avvikande, bjuder mycket nytt, ger en god
föreställning om den nuvarande amerikanska
lyriken, vartill inte minst de välinformerade och
omdömessäkra biografiska notiserna bidrar.
Vad man redan förut trodde sig veta får man
här bekräftat: att den nya amerikanska lyriken
inte i rikedom och vitalitet kan mäta sig med
den engelska eller franska, men att den dock
inte står stilla, inte nöjer sig med tjugutalets
resultat, utan alltjämt förnyar sig under
strävandet att lösa nya uppgifter, erövra nya
aspekter av det nutida medvetandet.
Artur Lundkvist
Finskt blodsbröllop
Hagar Olssön: Rövaren och jungfrun.
Wahlström & Widstrand 1945.
6:75.
Hagar Olssons skådespel anknyter till den
folkliga finska traditionen sådan den gestaltat
sig från Kivis "Byskomakarna" framåt. Den
stora skillnaden är att det här rör sig om vad
man skulle kunna kalla en folktragedi, inte om
ett folklustspel. Om Hagar Olssons mål är ett
annat så är dock hennes medel i mångt och
mycket desamma: den balladartat enkla
handlingen, de drastiska, rustika vändningarna, de
starka kontrasterna mellan scener av bonddryg
bredd och instängd nöd, mellan den breda
vägen och den smala. Författarinnan har också
förlagt sin handling tillbaka till "det stora
hungeråret", d. v. s. ett bygdeprimitivt
1800-tal, pietistiskt eller snarare læstadianskt och
"hihulitiskt" färgat. Krig, farsoter och
hungersnöd har ju i Nordens mera melankoliska
landsändar alltid framkallat omfattande
"liikutuk-set" och stycket är genomsyrat av denna ibland
svärmiska men oftast hysteriska religiösa
övertro, som vi här i Sverige närmast vill
förknippa med häxprocessernas tid fast den
långtifrån är övervunnen än — man behöver bara
blicka ut mot de krigshärjade länderna
runtomkring, ja, mot Norrland och Korpelasekten.
"Rövaren och jungfrun" kan emellertid, trots
sin särpräglade dräkt, också uppfattas som ett
modernt tidsdrama, man kan helt enkelt inte
låta bli att söka efter mer eller mindre
symboliska paralleller till vår tid — och man blir
angenämt besviken. Hagar Olsson har inte,
som så många, fallit för den billiga frestelsen
att låta personer i historiska dräkter profetera
om aktuella personer eller tilldragelser. Hennes
drama hör nog hemma i den tid dit hon
förlagt det, men det bär på samma gamla, evigt
aktuella påminnelse: se människan! Det är
lika mycket ett symboldrama med budskap
till vår tid, de i generationsväxlingarna och
traditionen utkristalliserade minnenas budskap
till nuet, ingenting lätt eller ens möjligt att
uttolka och ingenting "förlösande", bara ett se!
och jämför! Och ett se framåt mot det som
varit!
Handlingen är folkvisans. Det är först och
främst den eviga triangeln. I det stora hunger-
247,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
