- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
250

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

Adolpher behöver inte, som Constants Adolphe,
börja sitt förhållande med fåfänga och
erövringslust (som snart övergår i förälskelse), de
kan komma i kontakt med sin Elléonore genom
den mest spontana förälskelse: varken det ena
eller det andra hindrar att deras
kärleksförhållande snart nog kan bli dem en börda. De
kan plötsligt upptäcka att de frambesvurit en
passion som de önskar att de aldrig hade väckt
till liv, men som de ändå inte — av svaghet,
av vekhet — vågar göra slut på. De har inte
hjärta — eller mod — att säga sin älskade att
de inte längre älskar henne, och de fortsätter
av humana skäl att i det oändliga förlänga
tortyren, att av hänsynsfullhet insnärja sig och
sin "älskade" i allt subtilare men också allt
falskare och allt fastare trådar. Constant ger
hela situationen i några meningar som dessa:
"Jag led, då hon tycktes betvivla en kärlek,
som var oumbärlig för henne. Jag led inte
mindre, då hon föreföll att tro på den. Jag
föraktade mig själv för att jag var henne ovärdig.
Det är en fruktansvärd olycka att inte vara
älskad, då man älskar. Men det är en ännu
värre att vara lidelsefullt älskad, då man själv
inte älskar." Och med mästerlig koncentration
får han fram den ständigt vacklande svagheten

som gör att Adolphe på sina relativt kyliga och
därför uppriktiga uttalanden skyndar sig att
kasta några skövlar falsk värme: "utan att
någonsin säga tillräckligt för att tillfredsställa
henne, sade jag alltid tillräckligt för att föra
henne bakom ljuset".

Särskilt fin är kanske en sådan iakttagelse
som att Adolphe, när han väl har beslutat sig
för att bryta med Elléonore, inte längre känner
henne som en boja: "Hennes fordringar, som
så ofta hade förefallit mig outhärdliga,
förskräckte mig inte längre. Jag kände mig redan
befriad. Jag var friare genom att på nytt foga
mig i hennes önskningar, och jag kände inte
längre dessa inre upprorskänslor, som förr
ständigt drivit mig att sönderriva allt.
Otåligheten hade lämnat mig. Jag hyste i stället en
hemlig längtan efter att få uppskjuta det svåra
ögonblicket."

"Ty sådant är vårt stackars hjärtas nyckfulla
väsen", säger Constant, "att vi förkrossade
lämna dem, vid vilka vi glädjelöst varit
fjättrade."

Som man hör är det en av den psykologiska
analysens franska mästare som talar.
Översättningen, av Carl Ivar Sandström, förefaller att
vara utmärkt. Knut Jaensson

Trehundraårig roman

Hans Jakob Christoffel von
Grimmels-hausen: Den äventyrlige Simplicissimus.

Översättning av Nils-Olof Franzén.
Ljus 1944. 15:—.

"Den äventyrlige Simplicissimus" är den
enda överlevande tyska romanen från
trettioåriga krigets tid, nu för första gången
tillgänglig på svenska. Det är ett mellanting av
självbiografi och pikareskroman, sammansatt av
brutal realism, grotesk folkhumor och
medel-tidsfärgat fantasteri. Den första, förlorade
upplagan av "Simplicissimus" utkom på
1660-talet, då författaren var en fyrtiofemårs man.
Redan som tioåring drogs Grimmelshausen in
i kriget, tillfångatogs, tvingades in i olika
arméer, blev förvaltare hos en greve, försökte
sig som värdshusvärd och slutade som
biskoplig befallningsman i staden Renchen i Baden.
Han sysslade flitigt med författarskap och
utgav en rad böcker, av vilka "Simplicissimus"

blev den stora och bestående framgången. Han
hade där ett väldigt och omväxlande material
för sin frodiga berättarbegåvning, och i
Simplicissimus fann han en hjälte som passade hans
klipska läggning och drastiska humör.

Simplicissimus eller Simplex är den kloke
som spelar narr, den förslagne som ger sig ut
för dumbom, den mångerfarne som låter sig
gälla för naiv och oskuldsfull. Det är tanken
med figuren, men det har knappast blivit mer
än en utgångsställning: författaren har snart
i sin identifiering med Simplex blivit angelägen
att vända på saken och tilldela sin hjälte alla
talanger. Uppfostrad hos en bonde i
okunnighet till och med om sitt eget namn får Simplex
först långt senare i livet veta att hans far var
en adelsman som blivit eremit och att hans
flyende mor fött honom i en skog och dött.
Han blåser som bäst på säckpipa för bondens
får när en ryttartrupp kommer och härjar går-

250,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:48:46 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1945/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free