Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Simplicissimus och hans skapare har samma
aptitstarka intresse för verklighetens alla sidor,
världens alla galenskaper. Simplex dras
ständigt in i häxdansen, han låter förföra sig av
omgivningen och tar ut sig tills ledan och
ruelsen sätter in. Då slår han om, söker
ensamhet och besinning, moraliserar tappert och
suckar över världens fördärv. Det är knappast
hyckleri, bara bristande självkännedom och
frånvaro av inre konsekvens: han är två
naturer i en, utan att det stör honom nämnvärt.
Men spefågeln är ofta närvarande också i de
högtidliga stunderna och då kan
moraliserandet vändas i drastiskt uppsluppen satir.
Simpli-cissimus-Grimmelshausen delar för övrigt sin
tids smak för uppräkningar och lärda exposéer,
men det blir ofta alls inte onjutbart: många
av dessa rapsodier är fantasieggande och
fantastiska nog att kunna läsas som ett slags
surrealism i kurialstil. Naturligtvis verkar denna
trehundraåriga roman i mycket primitiv och
ensidigt utåtvänd. Vad som saknas vid
jämförelse med modern litteratur är framför allt
analys, psykologisk inlevelse och
genomlysning. Och när berättarkonsten likväl står sig
beror det nog mest på det enastående
verklighetsmaterialet. Artur Lundkvist
Kultiverad underhållning
Riccardo Bacchelli: Gammal värld är alltid
ny. Översättning av Karin Alin.
Fahlcrantz & Gumælius 1944.17: —.
Med den till julen utgivna "Gammal värld
är alltid ny" föreligger Riccardo Bacchellis
omfångsrika romantrilogi "Il mulino del Po"
komplett i svensk översättning. Det låter
högtidligt och betydelsefullt men är i själva verket
tämligen likgiltigt, litterärt sett. Croce har
visserligen bugat sig, men Croce har blivit
gammal. När ban säger att denna romanserie
bevisar "att den forna gåvan inte sinat i
människans bröst, och att dikten, när den så vill,
åter kan stå upp och besöka oss i sin gamla
hederliga skepnad", har han ju för övrigt
ganska klart gett uttryck åt det inte ovanliga
förhållande, att människans smak ofta är
begränsad och att hon gärna vill se sina stilideal
upprepade. Man brukar på gamla dar inte
längre orka med att orientera sig på nytt och
föredrar epigonerna framför de originella,
därför att epigonerna så angenämt erinrar en om
de friska konstverk som man beundrade i sin
ungdom. Hos Bacchelli finns ingenting
originellt, hans cirka 1500 sidor starka roman
om mjölnarfamiljen Scacerni är en
underhållningsroman som dock visst inte är gjord utan
smak. Jämförd med de flesta amerikanska,
engelska och svenska best-sellers skulle den till
och med kunna kallas hedervärd och ganska
fin. Bacchellis trilogi är i själva verket en
folkbok i god mening, men Italien ligger så långt
borta och det italienska lynnet verkar så
främmande på oss, att man knappast kan tänka sig
att denna familjekrönika från 1812—-1918 hos
svenska folket ska kunna tränga ut
underhållningsromaner av anglosachsisk tvp.
I verkets sista del, "Gammal värld är alltid
ny", bildar de sociala motsättningarna i Italien
under 1800-talets sista årtionden bakgrunden,
och det är de häftiga striderna mellan en
kapitalistisk företagaranda av på en gång tekniskt
modern och socialt reaktionär typ å ena sidan
och en ännu yrvaken fackföreningsrörelse å
den andra som förser handlingen med dess
spännande moment och förvandlar
mjölnarfamiljen Scacernis öde till en tragedi, eller
rättare sagt störtar de flesta medlemmarna
av både familjerna Scacerni och Verginesi i
olycka.
Det är lätt att förstå en Croces uppskattning
av "Il mulino del Po". Bacchelli har en
gammaldags rytm. Hans verk är jämnt och flyter
lugnt fram, beskrivningarna är inte tröttande,
spänningen är inte försummad, de episka
tavlorna saknas inte, han offrar inte åt något
lyckligt slut. Och på sitt sätt ger han onekligen en
rundmålning av de politiska och sociala
förhållandena i Italien under ett sekel. Skildringen
är dessutom på det viset "realistisk" att arbete,
möda och motigheter bildar själva stommen
och att naturen både här och där tar ut sin
rätt. Men om sinnligheten då och då flammar
upp så är beskrivningarna av passionens
härjningar i gengäld kyska och återhållsamma.
Människorna har fel och förtjänster — men
helgon och skurkar saknas nu visserligen inte.
Det där med helgon och skurkar är ju, efter
vår nutida erfarenhet, inte längre något
verklighetsfrämmande i och för sig, felet med
Bacchellis vita och svarta gestalter är att de har
252,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
