Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Laddat liv
Gertrud Löfgren Norrby: Laddat liv.
Bonniers 1944. 12:50.
Biografier kan skrivas på många olika sätt.
Gränserna får inte hållas för snäva. Men man
blir ändå ganska överraskad av den form som
Gertrud Löfgren Norrby har valt för sin
levnadsteckning av Ida Norrby, det husliga arbetets
pioniär i vårt land. Den biograferades liv tillhör
vår egen tid och hon lever tydligt i mångas
minne. Men här har hon blivit den drömögda
och intressanta hjältinnan i en roman. En roman
som börjar, äkta småborgerligt och victorianskt,
i urmakarhemmet i Kalmar, där Ida föddes som
den åttonde i ordningen i ett ganska
disharmoniskt äktenskap mellan en tyngd, sluten, bitter
kvinna och en levnadslustig man, och som slutar
på Uppsala kyrkogård med att efter skildringen
av den solenna begravningens ritual blicken
fästes på det berömda namnet, ristat på stenen.
Dramatiken i Ida Norrbys liv har tydligen
till stor del betingats av förhållandet till
fostermodern, Jane Norrby. Eftersom det egna hemmet
var barnöverfyllt och fattigt upptogs nämligen
Ida som fosterbarn av sin farbror, teologen Carl
Norrby, och hans maka, ett barnlöst par. Det
var ett synnerligen kultiverat och av intressen
uppfyllt hem som barnet kom till, ett som kunde
bereda henne mycket större bildningsmöjligheter
än det egna. Till den harmoniske fosterfadern
kom hon i ett gott och hjärtligt förhållande, men
modern, mamma Jane, som hon kallas, en dam
av irländsk börd, högt begåvad och pioniär på
undervisningens område, band barnet vid sig
med något slags svartsjuk hat-kärlek som kom
att bli ödesdiger. Att läsa om barnplågeri med
kallt blod är svårt, och att här sådant förekom
är ställt utom tvivel. Treåringen bands en gång
vid ett träd och piskades för att hon hade lekt
kyrka, och i barnets ångestdrömmar spökade den
svarta gummihandske, tillklippt av en galosch,
som fostermodern använde när hon tuktade sitt
offer. Flickan fick också genomlida de fula och
löjliga klädernas martyrium och mamma Janes
andliga taktik tycks av vissa brev att döma ha
gått ut på att göra den häftiga, begåvade
fosterdottern snäll och undergiven, att få henne att
känna sig skuldbelastad och djupt tacksam.
"’Eder stygga men innerligt och tacksamt hän-
givna" undertecknar Ida ett viktigt ungdomsbrev
till föräldrarna, där det bland annat heter: "att
jag ofta var den onda genius i det hem, der
det har varit min högsta lycka och fröjd att få
vara solstråle, om ock blott en enda liten svag
stråle, har förorsakat mig ett hjertesår som aldrig
skall upphöra att svida ..." Despoter är
emellertid sällan så enkelspåriga som de tyvärr ofta
ter sig i litteraturen: de kan som bekant ha
älskvärda, välvilliga drag och charm, och mamma
Jane skulle inte ha fått så stort inflytande över
sin fosterdotter, om hon inte hade varit rikt
utrustad också med dessa egenskaper. De två
kvinnorna liknade i själva verket varandra, fast den
yngre var så mycket rikare fasetterad. Under en
viktig studietid i Tyskland på en
utbildningsanstalt för diakonissor kom den unga Ida Norrby
i kontakt med en betydande kvinna av helt annan
art än sin fostermor, en av frigörarnas släkte,
förefaller det. För första gången kände hon sig
fri från trycket och förnam egna vingars styrka.
Hon beslöt att helt ägna sina krafter åt
diakonissans uppgift. Inte direkt genom förbud men
genom sin viljas makt på avstånd — ett
verkligt skrämmande uttryck får den i ett brev —
tvingade emellertid fru Norrby sin fosterdotter
att skrinlägga dessa planer för att i stället
fullfölja hennes eget pioniärarbete på det husliga
arbetets oplöjda område. Den unga kände det
då som om något verkligen dog inom henne,
hon tyckte att hon var död. Att bryta henne gick
dock icke, och resten av romanbiografien
handlar om Ida Norrbys skaparinsats på det område
som blev hennes. Från en ytterst blygsam början
utvidgades verket under slit och strid, alltid med
kniven på strupen för pengars skull och med
professor Lundell som outtröttlig drabant. Ida
Norrby sade nej till ett eget hem och offrade
sig helt för verket; gnista efter gnista slungades
ur en överladdad hjärna och tände nya eldar.
190 000 kr. skänkte hon Fackskolan genom att
avstå från honorar på kokboken. Det offentliga
erkännande som tycks vara en nödvändig
beståndsdel i alla berömda personers liv tillkom
henne genom hedersdoktorat inom medicinska
fakulteten vid universitetsjubileet 1927, men
själv ansåg hon sig med en bitter vändning
utsedd att spela narrens roll i skådespelet. Person-
259,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
