Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
att Josefs "mänskliga" historia sättes i
förbindelse med dessa gudars är fullt av betydelse
för den människoidé som Josef endast är ett
exempel på, om också ett särskilt lyckat. Det
är också med denna i myten symboliserade idé
som Thomas Manns stora och egendomliga
konception av Gud hänger ihop; och icke får
en tolkning av detta verk förbise det mycket
centralt och utförligt "diskuterade" problemet
att det finns ett samband mellan Abrahams
osynlige, andlige Gud och guden Adonis i
Sichem (som prästkungen Melkisedek talar med
Abraham om), ett samband som visserligen
hemlighetsfullt men ändå tydligt framträder i
förordet till fjärde bandet, "Vorspiel in oberen
Rängen". Först när man tränger in i
Josefhistoriens djupa och i ordets egentliga
bemärkelse "betydelsefulla" bakgrunder upptäcker
man också den säregna funktion som ironien
och humorn spelar i detta verk.
Det förefaller mig också som om frågan om
Thomas Manns "källor" inte "förtroendefullt
får kvarlämnas till besvarande av den
Privatdocent som 100 år härefter speciminerar för en
professur i Thomas Mann". Ty det är nu en
gång inte för intet som "källorna", det
"vetenskapliga materialet" ingått i själva diktningens
struktur, som ett "till verket hörande moment,
ett viktigt medel för dess realiserande", som
Thomas Mann själv sagt en gång. Vad diktaren
själv antyder och hänvisar till, får tolkaren
närmare ta i skärskådande — och kännedomen
om de judiska sagorna, de apokryfiska och
pseudoepigrafiska skrifterna, den egyptiska och
babyloniska mytologien utgör en utmärkt
grundval för att riktigt kunna bedöma den
oerhörda konst med vilken Thomas Mann låtit
sin diktarfantasi ledas av den vetenskapliga
forskningens upptäckter och uppfattningar
(t. ex. den panbabyloniska, som han bygger
hela sin symboliska teori på). För bedömandet
av detta verks väsen, struktur, stil, symbolik,
ironi och humor behövs en sådan orientering
lika mycket som kännedomen om Goethes liv,
dikt och idéer är nödvändig för förståelsen och
tolkningen av Thomas Manns andra
"historiska" roman, "Lotte in Weimar".
Professor Holmberg har gjort det lätt för
läsaren av hans skrift, men ger honom å andra
sidan endast en begränsad insikt i själva
Josefromanens innebörd. Käte Hamburger
Franska gestalter
Nils Forssell: Från Robespierre till
Clemen-ceau. Historiska strövtåg. Bonniers
1945. 12:50.
Nils Forssell, den kände historikern och
publicisten, har i en vacker volym samlat ett
knippe studier över franska gestalter från skedet
1789—1870. De flesta ha tillkommit i
anslutning till Forssells verksamhet som anmälare av
historisk litteratur, medan andra äro spånor
ur forskarverkstaden. Det har blivit en
innehållsrik och fängslande bok, buren av livfull,
lite gammaldags yvig stilkonst, där dock
bombasmen ligger på lur och det patenterade
uttrycket ibland kan smyga sig in. Som essayist
har Forssell sin styrka i det muntra föredraget,
den omfattande lärdomen och den friska
historiska detalj realismen, sin svaghet i det
psykologiska och idéhistoriska. Han kan intaga
moralistens attityd gentemot figurer som Mirabeau
och Talleyrand. Den förre blir för övrigt i
Forssells snabbskiss en representant för det
gamla aristokratiska fronderiet, och på tal
därom är det en smula förvånande, att
författaren inte vidrört även Clemenceaus
anknytning till denna äktfranska tradition. I fråga om
Talleyrand framskymtar en cynisk hegelianism
i stil med Bööks -—• Vår Herre väljer suveränt
redskapen för sina syften! — men i nästa
ögonblick följer korrektivet: betraktaren får dock
inte glömma, att han har en drake framför sig!
Men det är just precis vad Forssell själv tycks
göra när det gäller Napoleon: en världsdrake
som korsikanen synes förleda honom till
amoralisk övermänniskokult och historieesteticism,
eller hur skall man eljest tolka en tirad som
denna:
Men stycket är för svårt även för honom:
strängarna spännas allt hårdare, till dess de skorra och
brista. Det är knappt hans fel; vern gör hans
mästar-prov efter? Han vill vara försonaren och
fredsstiftaren, men hans auktoritet hotas ständigt, och han
tvingas att med vapen i hand hävda sin ställning.
Vem har då rätt att från sin lugna vrå förebrå
honom för brist på idealitet och saktmod? Han har
hela tiden valt mellan abdikation och självhävdelse.
Vem vill på allvar förebrå honom, att han spelar
spelet till slut? (S. 112.)
Den åskådning man tycker sig spåra bakom
ett sådant uttalande kan också nyanseras på
annat sätt, kan taga formen av ett slags
262,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
