Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Storpolitisk dagbok från
1919
Stephen Bonsal: Ofullbordat verk.
Indiskretioner av president Wilsons tolk.
Översättning från engelskan av Nils
Holmberg. Natur och Kultur
1944. 10:—.
Överste Stephen Bonsal tjänstgjorde som
tolk åt president Wilson under vissa skeden av
fredskonferensen i Paris 1919, och han
skickades vid samma tillfälle av dennes förtrogne
överste House ut på speciella missioner till
Wien, Budapest och Berlin. Han erfor på så
sätt mycket som inte kom i pressen och som
hittills heller inte har skymtat i
memoarlitteraturen. Eftersom Bonsal förde dagbok under
dessa intressanta år och hans dagbok nyligen
publicerades i Förenta Staterna, har hans
iakttagelser och rön nu blivit allmän egendom.
Vad Bonsal berättar från förhandlingarna
i Paris är av samma art som det material
Seymour meddelar i "The Intimate Papers of
Colonel House", men en jämförande
granskning torde visa, att inga dubbleringar
föreligger. Bonsal meddelar själv, att han har
offentliggjort sina anteckningar från
fredskonferensen i syfte att komplettera Houses
sammanställningar; innan Wilson och House avled,
gav de honom tillåtelse att förfara på detta
sätt. Dagbokens skildringar av diskussionerna
i fredskonferensens olika utskott och
underutskott innehåller därför en hel del nytt
material, ty diskussionsprotokoll fördes inte i dessa
utskott. Nytt är också det material översten
lägger fram till belysning av den hetsiga kamp,
som på hösten 1919 bröt ut i Washington
mellan Wilsons fiender och vänner. Även vid detta
tillfälle begagnades Bonsal för officiella
uppdrag: bl. a. användes han av House som
förbindelselänk till den mäktige senator Lodge
från Massachusetts. Att omstämma denne till
förmån för Wilsons verk översteg dock Bonsals
krafter.
Av mera allmänt intresse är de skildringar
Bonsal i sin dagbok ger av personer han
träffade under sin högst officiella verksamhet i
Europa 1919. Clemenceau presenteras i intima
närbilder, som även låter Tigerns många
charmerande egenskaper komma till sin fulla rätt.
Wilsons underligt abstrakta personlighet
framstår mindre klart. Synnerligen givande är
Bon-sals berättelser om sina möten med Rathenau
och Bernstorff i Berlin. Intressanta är även de
aktstycken ur den tyska generalstabens arkiv,
som Bonsal meddelar i sin dagbok och som de
nya makthavarna hade låtit honom se i tydligt
syfte att bibringa honom en oförmånlig
uppfattning av den störtade regimen.
Men Bonsal var allt annat än böjd att ge
det gamla Tysklands militära makthavare hela
skulden för krigets utbrott och förlopp.
Socialdemokraternas vältaliga utläggningar i den
andan i det riksdagsutskott, som under Bonsals
Berlin-vistelse diskuterade krigsskuldfrågan,
berörde honom inte särskilt djupt. Hans
kritiska ande fäste sig vid såna småsaker som
ordalagen i den propaganda, med vilken
riksfinansminister Helfferich i början av 1918
försökte främja det sjunde krigslånet. "Våra
fiender får betala", hette det i en
propagandabroschyr, som händelsevis kom under Bonsals
ögon. Hans lakoniska kommentar lyder: "Nu
när bladet har vänt sig blir de förlorande
indignerade, så fort de får höra talas om
betalning."
Författarens egen ställning till fredsverket
i Paris liksom orsaken till att han har kallat
sin bok "Unfinished business", framstår dock
inte fullt klart. Bonsal är snarare berättare än
analytiker.
Bonsal hyser en speciell förkärlek för Wien
och Budapest, beroende på att han vid
sekelskiftet tillbragte några lyckliga år i dessa
metropoler som korrespondent till New York
Times. Han tycks under detta tidigare skede ha
förvärvat en devot vördnad för
Donau-monarkins furstehus och högadel. Att vid besöket
i Wien och Budapest 1919 finna furstehuset
borta och adeln ruinerad var därför mycket
smärtsamt för Bonsal, och hans besvikelse röjer
sig i flera uppenbart orättvisa uttalanden om
de nya makthavarna. Bonsals kännedom om
Ungern kan f. ö. inte vara särdeles djupgående,
då han kan tillåta sig en så svår groda som
att tala om "bönderna på pusztan" (s. 154).
På den sterila ungerska pusztan finns inte en
enda bonde; på sin höjd några herdar.
Nils Holmberg har som vanligt skilt sig med
heder från sin översättaruppgift. Mitt
felfinnar-nit driver mig emellertid att påpeka ett par
saker. På det dagboksblad, som återges på
267,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
