Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner - Eyvind Johnson: Några minnesord om Rudolf Värnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AVLIDNA FÖRFATTARE
genom restriktioner, varubrist och avfolkning.
Hur han plågar sin hustru och sig själv med
sin retlighet är ett stycke god psykologi, och
även om upplösningen är litet klumpig med den
väl påsmetade boven i pjäsen, måste man nog
säga, att författaren med hänsyn till personemas
proportioner gjort rätt i att undvika den stora
tragedien. Som bakgrund till denna historia
får man en skildring av engelskt vardagsliv i
enkel miljö och glimtar av personager och
stämningar i det engelska hemvärnet, som förefaller
typiska. — Översättaren har gjort ett bra arbete
och tagit väl vara på de humoristiska poängerna.
Thure Nyman
John Faulkner: Lättjans vin. Översättning
av-Tore Zetterholm. Sohlmans
1944. 7:50.
John Faulkner är yngre bror till William
Faulkner men går i motsats till denne ganska
smärtfritt in under beteckningen social realist,
även om hans ganska sardoniska humor och
pessimistiskt deterministiska livssyn påminner
läsaren om släktskapen och kanske i någon mån
om litterära påverkningsteorier i allmänhet.
Hans debutbok rör sig i Mississippimiljö och
handlar om en barnmyllrande och utarmad
arren-datorfamilj av poor white-typ; när den
godmodigt förslöade familjefadern förhoppningsfullt
skaffar sig jobb vid ett statligt nödhjälpsarbete
flyttar hela familjen in till stån, där de i sin
barnsliga godtrogenhet och sublima
oföretagsamhet och optimism går groteska öden till
mötes. Typerna är ungefär desamma som i
William Faulkners "As I Lay Dying", och även om
läsaren ibland med saknad tänker på vad denne
kunde ha gjort av dem, verkar deras faktiska
existens onekligen betydligt tillförlitligare i den
yngre broderns visst inte tråkiga men betydligt
sakligare belysning. Den senare gör det också
naturligt, att man har sett den som ett
protesterande motstycke till Steinbecks "Vredens
druvor"; liksom Bunin en gång i sina romaner
vände sig mot Tolstojs uppfattning av den ryske
musjiken, vänder sig här John Faulkner mot
Steinbecks proklamering av den amerikanska
jordproletärens präktighet. John Faulkner äger
varken broderns intensitet och fantasikraft eller
Steinbecks mänskliga och episka bredd, men å
andra sidan är ju "Lättjans vin" en debutroman.
Som sådan är den ovanligt mogen och röjer,
samtidigt som den är dokumentariskt värdefull
och verkligt underhållande, betydande
utvecklingsmöjligheter hos sin författare.
Erik Lindegren
Några minnesord
om Rudolf Värnlund
Rudolf Värnlund var en god, öppen och
generös mänska. Ibland kunde han vara bitter,
frän, och den som kände till hans motgångar
och besvikelser förstod att han hade orsak till
det. Men han kunde också lysa av glädje,
skratta, sjunga. Det fanns i hans väsen en
trotsig livsanammelse som gör hans plötsliga
bortgång genom en olyckshändelse dubbelt
tragisk.
Han var född i Stockholm, på Söder, den
6 februari 1900. Efter debuten med
novellsamlingen "Döda människor" 1924 gav han ut ett
tjugutal böcker med noveller, romaner och
dramatik. Alltför många av de år som följde
blev svåra för honom och en stor del av hans
energi och kraft förbrukades på kampen för
existensen. Man kan säga att han alltid
fortsatte barndomens och ynglingaårens dagliga
erövring av brödet, det materiella och det
andliga, och han arbetade oavbrutet och hårt —
man hade intrycket av en ständig inre press,
ett omutligt begär att skapa, att fullborda.
Han tillförde den svenska litteraturen en ny
miljö och fördjupade uppfattningen om den
svenske arbetaren. Han utförde i själva verket
ett psykologiskt pioniärarbete som man sällan
tackade honom för. I stället var han under alla
år han gav ut böcker utsatt för ett ihärdigt
gnat och uppmanades gång på gång att ägna
sin begåvning åt något ljusare och gladare
eller helt enkelt sluta skriva. Man ogillade hans
fattiga arbetare, som inte var tillräckligt enkla
och okomplicerade, och man ansåg att de
gestalter han skildrade inte alls levde på
jorden, fast man bara behövde vandra i hans
ungdomskvarter för att möta dem. Det var som
om man endast motvilligt accepterade en av de
mest äkta stockholmsdiktare som har funnits,
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
