Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Jan Fridegård: Om påverkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN FRIDEGÅRD
OM PÅVERKAN
För en författare med några böcker bakom
sig kan det vara av intresse att en gång låta
dem träda fram, tänka över dem och se om
och i vilken mån han varit påverkad av någon
annan, död eller levande. Även om man kan
säga sig att det här arbetet är mitt såväl till
hjärta som hand, kan ändå en tacksamhetens
tanke vilja gå till en föregångare eller samtida
som betytt mycket och vars ande inte är långt
borta från de bästa sidorna eller raderna man
själv åstadkommit. Ibland synligt för andra,
ibland endast som förnimmelse hos en själv.
En enda gång har jag skapat en litterär
gestalt efter en annan författares förebild.
I den lilla romanen "En natt i juli", som kom
ut på Bonniers förlag 1933, skymtar en
skollärare fram några gånger — han drar sig
tankfullt i skägget innan han börjar tala och hans
ord kommer sedan filosofiskt och utredande.
Men ingen av recensenterna kände igen honom
och ingen annan heller med ett enda undantag.
På kafé Cosmopolit träffade jag advokaten och
författaren Uno Eng och han sade mig
varifrån jag fått min skollärare. Han hade känt
igen Abbé Coignard i "Drottning Gåsfot" och
det blev mitt straff att en stund känna mig
skamsen. I mitt hjärta bad jag den franske
mästarens skugga om tillgift och beslöt att för
framtiden själv bli fader till mina litterära
gestalter.
Det har talats om de isländska sagorna i
samband med stilen i mina arbeten och det är
därför med en viss belåtenhet jag kan säga att
det lilla jag läst av dem inte kunnat påverka
vare sig stil eller motiv. Men under förra kriget
gav Bonniers ut en serie 85- och 95-öresböcker
och bland dem Tjechovs "På steppen". Jag var
stamanställd vid livdragonerna då och boken
kom i min hand på ett sätt som ökat min tro
på ett förutbestämt öde.
Jag satt i arresten, vilket inte var något
ovanligt när det gällde mig. Den gången hade
jag skärpt arrest, vilket betydde att jag inte
fick något att ligga på när natten kom och de
andra fick in sina hängmattor att fästa i
väggkrokarna. Endast en trasig och lusig filt
slängdes in till mig (hoppas väbeln lever ännu och
läser detta, för filtarna var lusiga) när tapto gått.
Andra dagen, när jag masserat mina knotor
efter den nästan ändlösa och kyliga natten på
trägolvet och sedan jag läst alla
inskriptionerna på väggarna, kom jag av en händelse att
ta i övre dörrträet och fick det i handen. Det
var lösbrutet av någon tidigare arrestant.
Mellan fodret och muren var en öppning på ett
par tum och där låg två böcker, en liten hög
torrt snus och ett tändsticksplån med några
stickor. En av böckerna var "På steppen" och
bara omslaget med den ryske författarens
namn väckte gryende lustförnimmelser hos den
tanklöse och för övrigt rätt slyngelaktige
nittonåringen numro sextio på livskvadron.
Bara upptakten, bilden av den lilla ryska
staden i morgonsolen med sin fabrik och sin
lilla, vita kyrka, väckte en underlig känsla av
återerinring i mig. Jag kände igen alltsam-
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
