Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - John Donne: Två dikter. I svensk tolkning av Anne-Marie Lundström - Soluppgången - Ett avsked vari han förvisar sorgen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ DIKTER
Hon är var stat, var konung jag,
intet mer är.
Kungar kan endast härma oss, ty här
är alltings förebild och världens lag.
Du, sol, må glädja dig med oss
att jorden har krympt samman så:
din plikt att värma jorden med ditt bloss
är strax fullbordad, när du värmt oss två.
Lys här för oss, och överallt du är,
vår bädd ditt centrum, kammaren din sfär.
ETT AVSKED
VARI HAN FÖRVISAR SORGEN
Som när en dygdig man i dödens stund
helt stilla viskar till sin själ att gå,
och ingen vet i sorgsna vänners rund
om livet flytt, om hjärtat än hörs slå;
må så vi smälta utan jämmerskri
och hejda tåreflodens strida fart.
Vår sällhet profanerades, om vi
för lekmän visade vår kärleks art.
Stor skada bringa jordens skälvningar,
de väcka folkets undran, skräck och larm.
Men himmelssfärers vida välvningar,
fastän långt större, vålla ingen harm.
En jordtyngd kärlek kan ej tåla vid
skilsmässa, ty dess själ är sinne blott,
och avstånd håller undan för en tid
de ting, varav den liv och näring fått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
