Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Anne-Marie Lundström: John Donne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNE-MARIE LUNDSTRÖM
blandningar och åt dess våldsammaste
paradoxer. Det var naturligt, att han skulle reagera
mot tidens platoniserande erotiska lyrik; han
såg vilken förenkling av problemen den gjorde
sig skyldig till:
Ej så abstrakt är kärlek, som de finna
som blott ha Sångmön till sin älskarinna.
Av kärlekens fysiska sida har Donne givit så
ohöljda skildringar som möjligt i dikter av en
stundom fruktansvärd cynism. Hans natur kände
inte till måtta eller kompromiss, och i dessa
dikter, vilka höra till hans tidigaste alstring,
anbefaller han fullständig promiscuitet: en
man har rätt till alla kvinnor, och kvinnorna
böra ha samma oinskränkta frihet som männen.
Tonen i dessa dikter är ofta frivolt lekande och
överlägsen, men med en underström av frenesi,
som vittnar om att det gäller väsentligare ting
för skalden än det ungdomliga nöjet att utmana
konventionerna. Det är verklig uppriktighet i
tonfallet, då han tillropar sin älskarinna: Var
mig inte trogen, bind mig inte! och då han
besvärjer Kärlekens gud: Låt min kropp få
härska, låt mig fara, stanna, stjäla, ha och
glömma, återta förra årets erövring och tro att
vi aldrig mötts förut — låt mig slippa kärleken!
Ur dessa dikter talar inte bara skaldens
njutningstörst, utan framför allt hans fruktan för att
mista sitt oberoende, sitt fria och suveräna
själsläge. Liksom rinnande vatten, som aldrig ruttnar
i stillastående gölar, så vill han hålla sitt sinne
friskt genom att alltid vara stadd i rörelse och
leva helt i nuet. Donne prisar växlingen som
källan till "musik och glädje, liv och evighet".
Att stanna, att fästa sitt hjärta vid något särskilt
ting, det betydde att dragas ned från den lätta
flykten, som gav en så klar och vidsträckt utblick
över skapelsens outtömliga rike; allt lockade
där lika mycket och allt kunde njutas, men intet
fick herravälde över den bevingade anden.
Trots att Donne till en början gav en cynisk
utformning åt sitt begär efter obundenhet, var
detta dock till sin kärna av samma art som den
strävan efter fullständig inre oavhängighet,
vilken i grunden väl finns hos varje människa men
som når sin yttersta styrka hos mystikerna.
Denna universella strävan har under vissa tider
brutit fram med större kraft, under andra levat
mera i skymundan. Det nyväckta intresset för
Donne har kanske samband med att denna
tendens åter börjat finna uttryck i vår tid; den
möter bl. a. hos två så olika författare som hans
båda landsmän Charles Morgan och (i dennes
senare utveckling) Aldous Huxley.
En natur som Donnes, häftig, känslostark,
full av motsägelser, måste vara ytterst sårbar
och ha en stark drift till harmoni. I hans dikter
öppnar sig också ständigt på nytt utsikten mot
ett tillstånd av inre stillhet och osårbarhet, ett
tillstånd som med tiden fick ett allt djupare och
rikare innehåll. Men det är betecknande för
denne paradoxernas älskare att han först sökte
den inre oföränderligheten i en ständig yttre
omväxling.
I längden kunde Donne naturligtvis inte
genomföra sin ungdoms erotiska program.
Känslan kom med i spelet, och därmed blev hans
inställning en annan. Nu är det i kärleken han
söker oavhängighet. Samman med den älskade
når han fram till en värld utanför världen, en
tid utanför tiden; och i ett mystiskt färgat
bildspråk skildrar han den oerhörda upplevelsen,
då två själar sammansmälta och så bli till ett
enda, osårbart och odödligt väsen.
Donnes första allvarliga kärleksupplevelse
slöt med en brytning, som från hans sida
utlöste glödgade hatdikter. Men efter detta kunde
det sorglösa erotiska fribytarlivet inte i längden
tillfredsställa Donne. Den obegränsade friheten,
oförmågan att avstå från något, skulle till slut
ha medfört vad han så mycket fruktade —
andlig stagnation. I sitt lyckliga äktenskap fann han
en fast punkt och en jordmån för känslolivets
fortsatta växt. Vad hans hustru betydde för
honom, därom vittna några av hans vackraste
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
