Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- April. N:r 4
- Anne-Marie Lundström: John Donne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN DONNE
vilket han vände mot öster, varifrån han väntade
sin och vår Frälsares andra tillkomst. I denna
ställning avbildades han till sin fulla längd;
och när tavlan var färdig, lät han ställa den
bredvid sin säng, där den utgjorde föremål för
hans ständiga beskådande ända till hans död."
Efter denna målning gjordes sedan en
marmorstaty, som restes över Donnes grav i S: t
Pauls-katedralen.
Om hans sista stunder berättar Walton:
"Medan hans kropp alltmer uppdoftade i
ande, och hans själ, såsom jag håller för sant,
njöt en uppenbarelse av saligheten, sade han:
’Jag vore olycklig, om jag inte finge dö’ — och
hugnad med denna sälla anblick slöt han själv
sina ögon och lade därpå händerna och kroppen
i en sådan ställning, att den ej behövde ändras
det minsta av dem som kommo för att svepa
honom."
*
För en modern betraktare faller det sig lätt
att avfärda som pose vad som för Donnes
samtid var en exemplarisk och uppbygglig död.
Men en sådan tolkning förbiser det djupt
uppriktiga och oaffekterade i Donnes karaktär. Om
hans möte med döden skall kallas teater, så är
det en hög art av dramatik, som betingas av
hans bjudande drift till helhetsupplevelse av
tillvaron, hans behov att ge kropp åt själens
alla erfarenheter och att skänka livet andens
stämpel.
Donnes liv och hans diktning få sin glöd
av samma krafter: en lidelse som sträcker sig
lika begärligt mot kroppens och mot andens
fröjder, en intensitet som kramar sista droppen
ur lidande som ur njutning. Var och en som
läser hans dikter måste få ett starkt intryck
— för många läsare fascinerande, för andra
säkerligen frånstötande — av denna sällsamma
personlighet. Diktandet var för Donne en
handling, vari hans tankar och känslor fingo
utveckla sig med dynamisk kraft; han skrev
aldrig poesi för skönhetens skull. Därför
händer det också, att tankarnas trängsel och något
överlastat och krampaktigt i stilen kunna göra
en dikt nästan onjutbar, och inslagen av
naturalistisk fulhet kunna ibland väcka avsmak. Men
trots detta, och trots att Donne aldrig tog ett
steg ut på den poetiska allmänningen för att
plocka vackra och lättvunna buketter, finner
man hos honom skönheter utan motstycke i
tidens lyrik, rader av ett magiskt skimmer, av
en sällsamt inträngande musik, som strömmar
fram ur poesiens innersta rum.
Dock anse många bedömare, att Donnes
poesi i konstnärligt avseende överträffas av hans
predikningar. Där talar den mogne mannen, där
koncentreras hela hans livserfarenhet i sin tyngd
och styrka, och den ungdomliga strävheten är
försvunnen, I predikningarnas mäktiga rytmer
förenar sig poetisk fantasi med sträng logik,
metafysiskt djup med psykologisk finess och
skärpa, och majestätiskt mörka dödsbetraktelser
lysas plötsligt upp av bländande visioner. I prosa
som i poesi har Donnes verk en oerhörd
spännvidd, från det groteskt jordiska till de himmelska
sfärerna; då han når dessa högsta höjder, är
hans konst som en rikt flätad fuga, spelad av
musicerande änglar.
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0319.html
