- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
319

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Nils Lindhagen: Finns det en svensk stil? Eller två sätt att skriva konsthistoria

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FINNS DET EN SVENSK STIL?

den store Wölfflin. Tiden tycks nu vara mogen
härför, ja, så mogen t. o. m. att två stora
översikter över den svenska konsthistorien nu
samtidigt sett dagen, medan en tredje lär vara på
god väg. Professor Henrik Cornell har i en
tung volym skildrat den svenska konsten fram
till 1800 och ställt en snar fortsättning i utsikt,
medan professor Andreas Lindblom med två
volymer nått fram till Gustav III; en planerad
tredje del skall föra fram till nuet. Det kan ha
sitt intresse att jämföra hur de båda fattat sin
uppgift. De ha var och en valt sin egen
temperamentsbestämda blickpunkt, som betingat
deras syn på företeelsernas mångfald. Från de
olika utsiktspunkterna får läsaren var sin bild
av den svenska konstens landskap, och det
vore orimligt att fråga vilket panorama som
är det riktigaste, hellre då: vilket är det
storslagnaste, vilket vädjar starkast till vår
fantasi?

Henrik Cornell är typen för en homo
scientijicus, han är ett kritiskt, metodiskt huvud
och hans patos är den rena kunskapen, allt
detta som mer eller mindre motsägelsefritt
låter sig logiskt bevisas. Det är naturligt att
han med sin vida europeiska orientering mest
framhävt den svenska konstens sammanhang
med Europa, denna växelverkan mellan det
svenska och det främmande som är det stora
genomgående ledmotivet i hans framställning.
Sverige är för honom i konstnärligt avseende
ett kolonialland. Vi har inte haft någon stor,
ständigt levande tradition att bygga på och vi
har i alla tider varit mer eller mindre beroende
av de stora europeiska kulturcentra, både när
det gäller stilideal, uppövandet av tekniska
färdigheter och importen av ledande konstnärer.
Men vad vi tagit emot av det främmande och
hur vi omvandlat det, vittnar ju också om vår
egenart och våra andliga behov. Vi förvandlar
det främmande tungomålet till en svensk
dialekt eller översättning, och det specifikt svenska
draget i denna ginge väl lättast att karakteri-

sera genom negationer, genom att peka på vad
det svenska saknar i behärskning av
gestaltningsmedlen och i formellt kunnande. Vilket
givetvis inte utesluter att oberoendet av en
tyngande tradition också kan vara ett stort
värde, som ibland låter den naiva
uttryckskraften tränga igenom med våldsam styrka och
gör den grova otympliga formen till bärare av
ett alldeles nytt innehåll. Det främmande kan
väcka slumrande krafter till liv.

Med all vetenskaplig pondus och utan att
riskera alltför vägande invändningar kan
Cornell alltså i företalet deklarera att det inte är
riktigt att söka en rent svensk utvecklingslinje,
om man vill göra sig en sanningsenlig bild av
den svenska konsten. Här står han på säker
mark. Med svensk konst menar han all den
konst som kommit till i Sverige eller i gamla
tider importerats hit och fått betydelse för vårt
sätt att se, vidare också svenska konstnärers
produktion i utlandet. Det är Sveriges
konsthistoria i sammanställningens vidaste betydelse
han ger, och inom parentes sagt kunde hans
arbete gott ha bytt titel med Lindbloms. I sin
avgränsning och disposition av ämnet följer
han helt de traditionella linjerna och
inskränker sig till den "rena", ändamålslösa konsten.
Konsthantverket utelämnas helt med
hänvisning till att det finns fullt med moderna
översiktliga framställningar i ämnet, vilket är en
sanning med modifikation. Helhetsbilden blir
en hel del fattigare och abstraktare utan denna
viktiga del av vår konst. Man får ju t. ex. en
mycket blek uppfattning av rokokons lika
blomstring, om man bortser från
rumsinredning och konsthantverk, som klarast uttrycker
tidens väsen. Pedagogiskt sett kan inte
stilväxlingarna demonstreras klarare än just i detta
material. Folkkonsten får heller ingen plats
i bilden.

De olika konstarterna, arkitektur, skulptur,
måleri och grafik, följer författaren var för
sig, några hundra år i taget. Därigenom får

319

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free