Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Willy Heimann: För boksamlaren - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
ordentlig historisk översikt med titeln "Die
illustrierten Bücher des XIX. Jahrhunderts in
England, Frankreich und Deutschland 1790
—1860", Leipzig 1930, grundad nästan
uteslutande på hans egna mycket stora samlingar.
På grund av bristen på bibliografier äro
de bägge auktionskatalogerna över Rümanns
och professor Karl Volls samlingar, Munchen,
E. Hirsch respektive 1916 och 1917,
oundgängliga hjälpmedel för samlare på detta område.
För övrigt hänvisas till konstnärsmonografier
och hithörande kapitel i arbeten som Curt
Glasers "Die Graphik der Neuzeit", Berlin
1927, ur vilka man, om också med viss möda,
kan hämta värdefulla upplysningar.
willy Heimann
FRÅN BOKHYLLAN
Joseph Bédier: Romanen om Tristan och
Isoide. Översättning av Mauritz
Boheman. Stockholm 1902.
Barnet och kinematografhabituén älskar
upprepningen. Båda vill ha samma saga många
gånger berättad och alltid på samma sätt.
I sagan, liksom i genomsnittsfilmen, måste det
"hända" mycket. En oavbruten rörelse framåt
är nödvändig för att inte det lilla barnet
eller den aningslöse kinematografhabituén ska
somna in under pågående seans. Ytligt sett kan
man alltså finna många likheter mellan sagan
och filmen, men går man under ytan träffar
man på ännu fler olikheter. Bakom sin fasad
döljer sagan inte så sällan djupare och
värdefullare ting än de halsbrytande äventyren.
Barnet lyssnar bara till den farliga och
underbara händelsegången, men den vuxne och
mogne lyssnar också till något annat: bakom
alla tomtar och troll reser sig en
öververklig verklighet. Sagan bjuder på finurlighet,
visdom, människokunskap, ironi, psykologisk
skarpsyn och nyttig sensmoral. Sagan är
ironisk, filmen oironisk. Filmen flyr från
verkligheten men på ett helt annat sätt än sagan.
Filmen söker skildra något slags verklighet,
men det blir oljetryckets, vykortets och
följetongens verklighet. Då kinematografhabituén
stiger ut på gatan och blinkar med rödkantade
ögon mot lyktskenet efter att ha suttit och
stirrat på den vita dukens otroligheter, den
jit-terbuggande Lucia och den uppsluppne finken
med den gulliga hatten, då är hans sinne bittert
och vemodigt: nog borde ens tillvaro smidas
om och göras till något så där tjusigt och
vackert som det man nyss såg där inne i
drömpalatset. Och med hjärnan överhettad av billig
romantik, oreda och överspändhet går han
nästa dag under suckan och vresighet till sina
regngrå små plikter. Pessimisten säger alltså att
filmen, genomsnittsfilmen, snedvrider, blandar
bort, kolorerar, flyr undan. Sagan gör något
annat. Den stärker, fördjupar, klarlägger.
Oskolade sinnen med nedsatt mottaglighet
och klen inbillning tillägnar sig det vi kallar
den klassiska litteraturen på samma sätt som
barnet lyssnar till sagan. Det är endast det
yttre, mer eller mindre bysantinska
händelseförloppet som fängslar dem. Är man
norskamerikansk fabrikör och heter John Torson,
till exempel, så tror man att sagan om Tristan
och Isoide inte är olik Nick Carter eller en
berättelse i Love Story Magazine. Det är den
sortens läsare som anser att Shakespeare var
sin tids duktigaste revydirektör, och det vill
väl ingen förneka att han var, men han var
ju också något annat, vilket däremot har
undgått vederbörande.
Efter att i sju dagar och sju nätter ha drivit
omkring i sin båt kommer Tristan första
gången till Weisefort, där några fiskare för
honom till Isoide den Blonda, kunnig i
beredandet av helande trolldrycker. Ingen känner
igen honom. I fyrtio dagar vårdar Isoide den
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
