Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
och räddade därmed sin personlighet på
bekostnad av en konflikt med samhället —
Mogens Wieth, blekfet och förvirrad, dräper
i affekt en slinka och råkar i psykisk
upplösning. Så mötet med den sensationshungriga
författarinnan: Pamela Kellino gjorde henne
till ett perverst och ansvarslöst barn, illitterärt
och fullt av irrationell charm. Berthe
Quist-gaard tar tyngre på rollen och framställer en
blåstrumpa i den farliga åldern vars hysteriska
utbrott i nattdräkt efter mannens försvinnande
på morgonen inte var smakfullt. I den engelska
versionen halkades alla sängkammarscener över
med antydningar — klokt nog, ty temat är
ömtåligt. Pavane
Blott den som längtan känt (None But the
Lonely Heart). Clifford Odets.
RKO Radio.
En film som både skrivits och regisserats
med fullständigt fria händer av Clifford Odets,
den begåvade dramatikern, har man ju
anledning motse med vissa förväntningar. Men den
bekräftar i stället omöjligheten att
sammanpressa en bred, av figurer och händelser
myllrande roman i en film av ordinär längd. Som
digest förtjänar filmen ett visst beröm, den
följer originalet tämligen troget och har
bemödat sig om att få karaktärer och lokalfärg
så riktiga som möjligt. Men som alla digests
har filmen den där obehagligt fadda smaken av
syntetisk i stället för organisk produkt.
Llewel-lyn har själv anlag för det sentimentala och
patetiska, Odets har snarast understrukit dessa
drag och satt till några matskedar av den
naiva symbolism som är utmärkande för vissa
moderna amerikaner. Symboliskt får man väl
uppfatta den kompakta dim- och regnatmosfär
som insveper filmen från början till slut. Men
att alltid låta fattiga människor framsläpa sitt
liv i dimma eller låta regnet stå som spön
i backen så snart det händer något extra
tragiskt är ju en filmisk förljugenhet som vid
det här laget borde ha förlorat allt nyhetens
behag. Några fina bilder minns man dock:
två berusade män som leker med ekot under
en viadukt, ett tragiskt ansikte sett genom ett
akvarium, en gangsters brustna blick och
döds-förstelnade panoptikonansikte i innanmätet av
en krossad limousin, två figurer i stum sorg
och genom det matta fönstret bakom dem
skuggbilderna av ett par saligt gestikulerande
krogkunder. Men för dylika finesser har Odets
tvingats offra för mycket av tempot, som är
oroande nära begravningstågets. Det är synd
på så mycken ambition och synd på Cary
Grant, som — visserligen femton år för
gammal och två nummer för stor för rollen — gör
sin hittills främsta karaktärsstudie som den för
miljön illa anpassade drömmaren-odågan Ernie
Mott, en svår uppgift med cockneyn som språk
och en mimik som mellan storstadskisens
inlärda grimaser ger nakna uttryck åt en plågad
människosjäl. Georg Svensson
Bröllopet. I. Annenskij. Tiflis Filmstudio.
I denna filmatisering av Tjechovs enaktare
är man sannerligen långt borta från den
västerländska filmschablonen! Ett småborgerligt
bröllop i en liten rysk kråkvinkel från slutet
av förra seklet, som i Hollywood eller Råsunda
skulle ha blivit en romantisk idyll, framställes
här med en djärv och ohämmad naturalism,
som för en väluppfostrad svensk biopublik ter
sig fullkomligt karikatyrisk. Men är det
verkligen en karikatyr det är fråga om? Kanske
tedde sig livet på detta sätt i en småstad i det
gamla Tsarryssland. Det mest överraskande i
filmen är i alla händelser, att den hela tiden
bevarat ett slags etnografisk trovärdighet mitt
i den dråpliga situationskomiken. Makalös är
episoden med den utklädde "generalen", som
förhyrts för att ge glans åt festen, men som
i fyllan och villan avslöjas som en avdankad
kommendörkapten och skändligt jagas på
porten. Gubbens ensamma hemväg genom de små
gatorna kastar en strimma av tragik över
denna vilda backanal med dess sällsamma
män-niskomenageri. Eljest finns det ingen egentlig
handling i filmen. Man kan kalla den en
kulturhistorisk grotesk. Sitt konstnärliga värde
— och samtidigt sitt stora intresse för en
teaterintresserad publik — får den genom sin
utsökta skådespelarkonst. Konstnärliga teaterns
berömda artister medverkar, och det är
fantastiskt att se, vilka originella och färgstarka
typer de kan åstadkomma. Varje figur har sitt
ansikte, sin levnadshistoria och sina högst
personliga narraktigheter. De som tror att
Stanis-lavskijs system endast innebär att gå omkring
och mumla på scenen i pur "inlevelse", får här
lära sig vilken gestaltskapande fantasi, som
också hör till den sanna skådespelarkonsten
i bästa rysk bemärkelse. Nils Beyer
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
