Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Davies, majorens fullt synlige motståndare
som ända från början försöker förhindra
lynchningen men som misslyckas och som i
bokens slutkapitel, fullkomligt förkrossad, har
en verkligen på djupet gående uppgörelse med
sig själv, utmynnande i att hela ansvaret faller
på honom, Davies, just i hans egenskap av
medveten, av "helgon", därför att han av
feghet "aldrig på allvar hade hoppats kunna
rädda de där människorna eller driva igenom
rättvisan". Davies, som är den ende som
verkligen ljudligt protesterat, tröstar sig inte
— som man så ofta vill göra i en dylik
situation — med denna protest. Han finner i stället
att den var en halvmesyr och att vad som hade
fordrats av honom var att med vapen i hand
ha bjudit majoren spetsen, att ha trott på
möjligheten av att besegra honom, att ha trott på
att rättvisan skulle segra. Så utmynnar alltså
Clarks roman i en stark appell till modet, tron
och fastheten utan att i vanlig och ytlig mening
moralisera, utan fraser alltså.
Här har inte kunnat ens antydas bokens
många förtjänster som människoskildring eller
de exempel på fin psykologisk kunskap och
intuition som Clark ger på så många ställen
i sin roman, men kanske har det i alla fall
framgått att "Möte vid Oxoket" inte bara är
en styvt skriven roman utan också en bok av
mycket stort mänskligt intresse, som idé- och
problemroman i mitt tycke intressantare än
någon av Hemingways. Knut Jaensson
Fint leende
John P. Marquand: Ännu en tid. Översättning
av Margaretha Odelberg. Norstedts
1944. 14: 50.
John P. Marquand, expert på
"Bostonbrami-nernas" ättlingar och deras tomt mekaniserade
livsöden och känsla av stympning i ett absolut
oandligt, penningridet och endast obetydligt
kultursnobbistiskt Amerika, är en av många
uppskattad underhållningsförfattare, en något
anemisk upplaga av Linklater, som ersätter sin
brist på humoristisk bredd, gestaltning och
gemyt med en det självironiska vemodets
sketchteknik. "Ännu en tid" ger lustiga
interiörer ur den högre amerikanska medelklassens
familje- och umgängesliv och har som största
underhållningstillgång miljöskildringarna från
den kommersiella teaterns och filmens inre
värld, samt en utrikeskorrespondent, som vallas
genom hela boken och med sina forcerat
blygsamma expertutlåtanden ger en dråplig
sammanfattning av hela kårens och på sista tiden
också "de militära medarbetarnas" på några
ytterligt få undantag när egentligen
svam-ligt intetsägande men ändå alltid lika
felaktiga förutsägelser om "den närmaste
händelseutvecklingen". Huvudpersonen, vars liv
grundligt belyses ända från den första
ordinärt hämmade ungdomskärleken och
deltagandet i det första världskriget, är en man som
egentligen hade velat skriva dramatik men nu
får dra sig fram på att stuva om andra
författares alster till spelbarhet. På detta tjänar
han endast tjugutusen dollar om året, varför
han har det synnerligen trassligt ekonomiskt,
allra helst som han inte vill låna pengar av sin
smått förmögna fru. Han blir också kär i en
skådespelerska, vars lysande skådespelarkonst
han själv har modellerat fram, och beslutar sig
för att skiljas från sin präktiga men något
oförstående maka — om han kan skriva det
drama han hela sitt liv har drömt om att skriva.
När detta misslyckas vänder han hem till denna
fortfarande präktiga men nu något mer
förstående kvinna och ger sin son sin
smärtsamma och av den slutna generationscirkelns
melankoli genomlysta välsignelse, innan denne
drar ut i kriget. Författarens svala men ändå
spänstiga ironi och inte minst huvudpersonens
fint tillskurna leende över sig själv kan som
sagt säkert uppskattas som synnerligen
kultiverade och underhållande ting av många. Detta
hindrar dock inte att "Ännu en tid" egentligen
är en djupt sentimental bok, som med milt
förälskad glöd kastar ett försonande skimmer över
det typiska medelklassoket. Kortast skulle man
kunna formulera dess konstnärliga princip och
livsinställning: Skramla med bojor: det klingar
guld. Erik Lindegren
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
