Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Nazismen och de tio budorden
De tio budorden. Noveller av Thomas Mann,
Rebecca West, Franz Werfel, John
Erskine, Bruno Frank, Jules Romains,
André Maurois, Sigrid Undset,
Hendrik Willem van Loon och
Louis Bromfield.
Översättning av Nils Holmberg
och Thure Nyman.
Bonniers 1945.
15:—.
Idén att belysa nazismens brott från de tio
budordens synvinkel är knappast riktigt
smakfull och har också ställt de vidtalade
författarna inför en konstnärligt nästan hopplös
uppgift. Det troligaste är väl att det är Thomas
Manns "Das Gesetz" som varit
inspirationskällan, om inte för författarna så säkert för
förläggaren. Hans novell faller också i någon
mån ur ramen, eftersom den är nära nog den
enda, som inte bär beställningsarbetets prägel.
Det är berättelsen om hur Moses förde Israels
barn från Egypten och så småningom nedsteg
från Sinai med lagtavlorna, men trots
mästar-greppet verkar denna långa novell (som här
får illustrera första budet, "Du skall inga
andra gudar hava jämte mig") att vara skriven
i bakvattnet efter Josef seriens tour de force,
av en författare som kan sitt ämne till leda och
trots sitt flammande antinazistiska patos inte
orkar hålla sig riktigt allvarlig inför den gamla
myten. Denne Moses är en ganska besynnerlig
korsning av Hjalmar Söderbergs kände
charlatan och Michelangelos kolossalstaty, och stilen
påminner långa stycken om Graves i hans
böcker om Claudius och Belisarius. Det
koncentrerade, varsamma och oändligt mångsidiga
inträngandet i de gamla bibliska myternas
värld har här fått ge rum för något som
avlägset påminner om det satyrspel varmed de
grekiska tragöderna brukade avsluta sina
fler-dagarsföreställningar. Som sådant är det högst
njutbart, även om man (särskilt i detta
sammanhang !) störs av det ohämmade förakt
Thomas Mann lägger i dagen för
slöddret-massan-folket liksom av den välvilliga
förståelsen för ledaren Moses’ småbedrägerier.
De övriga författarna kan indelas i två
grupper: de som endast rent formellt hållit sig till
budorden och efter bästa förmåga försökt att
fördjupa dem och undvika propaganda, samt
dem som nöjt sig med att skriva rena
indignationsnoveller. Även den förra gruppen har nått
ganska magra konstnärliga resultat, men deras
reaktioner kan vara intressanta och värda att
lyssna på. Till denna skara hör Rebecca West,
som skriver om andra budet (i den amerikanska
katekesen), "Du skall icke göra dig något
beläte", och som anser att Moses’ tankar har
mening på mening "som seklerna knappast
haft tid nog att begrunda". Hennes novell
handlar om tre konstnärers reaktioner i ett
litet ockuperat land, och även om den är föga
märklig som novell förmedlar den dock
budskapet eller budet, att människan aldrig får
göra anspråk på att ha slutfört sin uppgift.
"Det tycks mig att en mans verk är dött och
en människas själ fattig om hon inte medger
att all helig sanning alltjämt är dold, ty detta
samband mellan oss och ett mysterium är vad
som utgör livet." Fkanz Werfels novell gör
starkt intryck genom sin äkta ton. Fastän den
formellt är en illustration till "Du skall icke
missbruka Herrens, din Guds, namn", är dess
ledande idé en annan, nämligen att de judiska
rabbinerna genom sin nedärvda vana vid
förföljelser står på ett högre moraliskt plan än
sina kristna kolleger, samt att kristendomen
och judendomen behöver varandra. "Jag är
säker på att Israel kommer att leva lika länge
som kyrkan lever, men också att kyrkan är
dömd att falla om Israel faller." John Erskine,
som fått "Tänk på vilodagen, så att du helgar
den" på sin lott, är den ende som försöker
lägga ett längre perspektiv på nazismen. Med
utgångspunkt från det första världskriget
försöker han ge en analys av nationalkänslan i ett
besegrat land. "Så länge ett krig lyckas är
motivet för det internationellt, men när man
blir besegrad är det en helt annan sak. Ens
eget land, det bästa av alla länder, blir så
mycket större i nederlaget. Det är naturligtvis
nonsens, det är en farlig sorts nationalism. Vi
kommer att bli nationalistiska som galningar
efter det här. Det enda vi väntar på är en
Messias." Jules Romains skriver klart och logiskt
om femte budet, om den tyska intelligentsians
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
