Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
den skildrad i ett sammanhang som här. Hagar
Olssons tal om klerkernas förräderi blir en
smula obegripligt. Och man behöver bara
jämföra med andra långt mer anpassningsdugliga
institutioner — tidningspress,
folkrepresentation etc. etc. — för att respekten ytterligare
skall stärkas.
Det hindrar inte att man i mycket kunnat
vänta sig en mer nyanserad redogörelse.
Varken estetiskt eller ideologiskt erbjöd
diktar-fronten en fullt så ståtlig anblick som den
Mjöberg presenterar. Man blir litet betänksam
inför tirader av typen: "Men vad vårt land än
försummat i handling mot sina grannar, så
har vår dikt och våra författare gjort allt som
kunde göras." Kulturförsvaret tog sig gunås
också rätt groteska uttryck, den storvulna
svenskmannafriheten mullrade ofta komiskt
beskäftigt i roman och lyrik. Det hade nog
varit på sin plats att göra upp räkningen med
avarterna i detta sammanhang. Likaså borde
den tilltagande propagandaförenklingen
påtalats. En sådan samvets- och
ståndpunktsprövning som den Arthur Koestler företagit i sin
sista bok skulle inte ha tolererats i det
renläriga Sverige.
Det värdefullaste i boken är alltså
knappast bedömningarna utan snarare
sammanställningen av materialet, påvisandet av
huvudproblemen och diktens olika former av
kulturförsvar. Det blir en intressant exposé över dess
arsenal: satir, allegori, symbol. Man skulle
visserligen velat ha mer analys och mindre
referat, mer av de försynta och osålda och
även av de unga, mindre av de omskrikna, av
dem som tagit kulturförsvaret på entreprenad.
Men som översikt och som utgångspunkt för
djupare studier har boken otvivelaktigt sitt
värde. Töre Zetterholm
Uttolkningar
Stefan Zweig: Tre mästare. Översättning av
Hugo Hultenberg. Skoglunds 1944.
11:—.
Stefan Zweigs "Tre mästare" är Balzac,
Dickens och Dostojevskij. De tre studierna,
som torde stamma från den expressionistiska
tiden omkring förra världskriget, är inte
biografiska, inte heller direkt "inledande" — de
förutsätter att läsaren skall ha läst originalen
och att han åtminstone i stora drag känner
de berörda författarnas levnadslopp. Ett slags
repetitioner blir de tre uppsatserna i så mycket
högre grad som Zweig inte underlåter att
— visserligen i all underdånighet — ställa sig
bredvid de tre och med pekpinnen visa ut vad
även varje normalbegåvad skulle kunnat se,
ja, det tycks mig till och med som om han här
och där "förklarade" dem med deras egna ord.
Uppsatserna, som innehåller både fina
iakttagelser och commonplaces, luktar ibland lite
av societetsföredrag med raison d’ëtre i
föredragshållarens förbindelser och personliga
charm, ja, man tycker sig nästan ibland höra
ett sidenfrasande sus från församlingen: "Hur
sant, hur förtjusande sagt!"
De två om Balzac och Dickens är bäst men
också enklast, den voluminösa om Dostojevskij
är på en gång den mera problematiska och
den ambitiösaste. Hos Balzac tar Zweig
framför allt sikte på maktmänniskan, den med en
genial realistisk fantasi begåvade, på en gång
kallt och lidelsefullt analyserande och
typi-serande diktaren. Man märker att Dickens står
hans tyska hjärta närmare: han ser honom en
smula genom biedermeierglasögon men
försummar inte att framhålla hans engelska
egenart, humorn, det grundmurat demokratiska,
jordiska och praktiska i hans läggning, hans
klara blick och hans goda men grunda och
därför sentimentala hjärta. Allt detta är på
briljant sätt framfört commune bonum. Det är
först i Dostojevskij-uppsatsen som Zweig tar
fram hela sin förmåga av Einfühlung. Hans
konstnärstemperament tycks här, med avseende
på urtextens fakta, spela honom en del spratt.
I "Döda huset" är, skriver han, "en skabbig
hund och en vingbruten örn hans enda
vänner", medan Dostojevskij enligt boken
åtminstone relativt sett torde ha haft även
tvåbenta sådana, och den kirgisiska örnen i själva
verket inte var vän med någon alls.
Landsflykten räknar han till sex år, medan den,
åtminstone som diktaren själv torde ha sett den,
omfattade tio (S:t Petersburg tur och retur).
"Kolja kastar sig framför ett järnvägståg för
att ’bevisa’ för sig själv att han är modig",
står det i ett annat sammanhang, men vadet
gällde bara om Kolja skulle kunna ligga kvar
mellan skenorna medan tåget gick över honom.
"De båda fienderna under ett helt liv", kallar
han Rogosjin och furst Mysjkin. Exemplen
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
