Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Tropiskt
Björn Palm: Farväl till tropikerna. Fahlcrantz
& Gumaelius 1944. 15: —.
Varje resenär som vill sätta sina upplevelser
och äventyr på pränt borde andaktsfullt läsa
igenom C. A. Ehrensvärds "Resa till Italien"
innan de slår upp locket till sin språklåda. Vi
skulle då kanske förskonas från teutoniska
utsvävningar. Doktor Björn Palm syndar inte
mer än genomsnittet mot en välgörande
stramhet i framställningen, men hans "Farväl till
tropikerna" kunde med fördel ha bantats ned
till hälften. Ibland blir det för mycket mat och
dryck i hans skildring, inte alla hans
anekdoter är så bra att man läser dem med nöje,
många av de utflykter och semesterresor han
gör hade man läst om med större intresse ifall
man hade fått dem på ett mindre antal
trycksidor, en och annan reflexion skulle ha mått
väl av blåkrita. Men boken saknar ingalunda
förtjänster; för den som i sin kammare gärna
ger sig i väg till fjärran länder är doktor Palms
bok ett gott sällskap under några timmar.
I verkets början finner vi ett fotografi av
författaren som Sveriges generalkonsul i
Guatemala. Efter att ha studerat denna bild med den
vördnad som uniformen kräver ger man sig in
i själva boken. Man är kanske lite svag i
knävecken, ty generalkonsulsuniformen sitter ännu
på näthinnan, men farhågorna skingras snart
nog. Man stiftar bekantskap med en kunnig,
entusiastisk, självironisk, tolerant, skarpögd
och reflekterande herre. "Hem till Java" har
första kapitlet som överskrift, och den säger
oss genast hur författaren ser på tropikerna:
han känner sig hemma där. Författaren är
långt borta från det bornerat blågula, ja,
han går så långt att han uttalar en sanning
som sällan uttalas, nämligen denna: "Här
måste jag inskjuta att det enligt min åsikt ofta
råder en visserligen sällan uttalad men faktisk
igelkottinställning svenskar emellan ute i
förskingringen." Det är en fördomsfri, klartänkt
och orädd man som här yttrar sig rakt emot
det vrövel som har snyftats fram om de
förträffliga svenskarna i förskingringen. Man
lyssnar därför uppmärksamt då han yttrar sig
om andra raser, för det är tydligt att han
strävar efter sanningen bakom klyschor och
turisttrams. Om japanerna: "Man behöver ju
inte gå så långt att man i varje japansk
fotograf ser en spion eller i varje japansk sköka
eller hushållerska en Mata Hari i fickformat,
men misstron mot allt vad japaner heter är
allmänt utbredd. — Japanerna spelar
godmodiga, humoristiska."
Under sin bekanta färd genom lata latituder
kom Sigfrid Siwertz till Medan, den lilla staden
på Sumatras ostkust där doktor Palm var
anställd som tobaksexpert. Det blev långa,
hetsiga diskussioner mellan doktorn och den
celebre akademiledamoten. Problemet: kan en
lyhörd diktare på rekordtid bli en allvetande
gud som stiger ned bland den profana hopen
av tropiska vita för att förkunna den absoluta
sanningen om den främmande miljön? Eller
vet en gammal tropikman som gjort sig all
möda att i åratal intresserat och redligt söka
penetrera den främmande miljö i vilken han
lever och arbetar, vet han lika mycket om
denna främmande miljö? Har man, liksom
anmälaren, vridit och vänt på detta problem
från solnedgång till soluppgång under många
ungdomsår läser man detta avsnitt i
författarens bok med ett brett leende av sorgset-glatt
igenkännande. Man kan säga: "Den djupe ser
djupt, den ytlige bara ytan, han må sen vara
diktare eller plantageman; resten är
formuleringsförmåga."
I solsken och gråväder, i socken och helg,
i arbete och vila, i yttre och inre händelser får
man följa författaren under mer än ett
decennium. I översiktliga eller detaljerade bilder får
vi de båda huvudmiljöerna, Sumatra och
Guatemala. Någon gång blir botanisten Palm så
ivrig att han halvt glömmer bort sin läsare,
den i hans ämne oinvigde, men detta
pedagogiska drag är inte osympatiskt, för han blir
aldrig docerande eller högröstad.
Med eftertryck framhäver han att de
vänliga infödingarna på Sumatra förstod han sig
bättre på än de operettbisarra guatemaltekerna,
dessa artiga, svassiga men innerst inne
misstrogna och förtegna människor som endast
i ytterst sällsynta fall släpper en utsocknes in
på livet. Vad som rör sig bakom pannbenet på
dessa mer eller mindre färgade bröder lyckades
ju inte ens en D. H. Lawrence bli klok på. Man
har en känsla av att en Faulkner någon gång
är i närheten av sanningen då han skildrar
sina sydstatsmänniskor. Men måhända är de
sfinxer utan någon hemlighet?
361
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
