Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Censur på grund av pappersbrist?
I en av BBC nyligen utsänd diskussion om
den situation som pappersbristen skapat på den
engelska bokmarknaden påtalades det
förhållandet att för undervisning och
opinionsbildning nödvändiga böcker tillåtes gå slut eller
hindras utkomma medan massor av ganska
värdelösa böcker blir tryckta. Ett par av talarna
antydde mer eller mindre direkt att läget nu
var sådant att det allvarligt kunde ifrågasättas
om inte myndigheterna borde ge vissa klasser
av litteratur företräde när det gäller
tilldelningen av papper, med andra ord ett slags
statlig censur över bokutgivningen. Det nuvarande
laissez faire-systemet har inte försett nationen
med de böcker den bäst behöver och helst
vill ha.
Vi har ingen anledning att lägga oss i denna
diskussion, med vars tredje talare, den nye
direktören för National Book Council John
Hadfield, man dock helst ville instämma när
han yttrade att ingen samtida, allra minst
myndigheterna, torde kunna avgöra vilka böcker
som är värdelösa eller ej och vilka som bör
ges företräde ur kulturell synpunkt. Ett
godtagbart skäl för statlig censur i ett fritt land
torde överhuvudtaget inte stå att finna. Det
förvånar en emellertid att man på engelskt håll
bedömer förläggarnas utgivningsprinciper så
kritiskt. En svensk iakttagare slås ju av hur
hög genomsnittsstandarden på den engelska
utgivningen är, hur rikt differentierad den är och
hur många böcker den innehåller som aldrig
skulle kunna finna svensk förläggare på grund
av sin exklusivitet eller specialisering men som
det till trots tycks bli goda framgångar. Om
engelsmännen anklagar sig för att utge för
många onödiga böcker och för få väsentliga,
vad skall då vi svenskar säga om vår
bokutgivning?
Förläggarna på straffbänken
En ung radikal skriftställare, James Rossel,
har i ett av de senaste numren av Samtid och
Framtid sagt sin oförgripliga mening i ämnet.
Tendensen i hans framställning lyser igenom
redan i rubriken: "Förlagsmonopol och
åsiktscensur." Rossel beklagar att den
kulturska-pande och idégivande litteraturen får alltför
liten plats i vår bokutgivning. Han anser att
skönlitteraturen är överrepresenterad i
förhållande till sin kvalitet och att speciallitteraturen
är tillbakasatt. Han har absolut rätt; liknande
åsikter har vid upprepade tillfällen framförts
i denna tidskrift. Ett noggrant studium av
svenska boklistor och statistiker över vad
Sverige läser ger knappast vid handen att vi
som kulturnation befinner oss i första ledet.
Medan den populäre best-sellerförfattaren
mottas med öppna armar av förläggarna och
publiken får essayisten och kulturskribenten vara
glad att överhuvudtaget få sina alster tryckta
och i bästa fall skäligt honorerade. Mången
gång inser han redan från början det
hopplösa i att lyckas därmed och skrinlägger sin idé
innan den kommit till utförande. Sådan är
bilden, målad kanske ensidigt i svart och vitt,
men i huvudsak sann.
Man är alltså ense med Rossel i själva hans
utgångspunkt och i hans allmänna syfte. Men
vid utredningen gör han sig skyldig till svåra
överdrifter. Han lägger hela skulden på förläg-
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
