Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - John Karlzén: Morgonstund har guld i mund. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGONSTUND HAR GULD I MUND
Ute i trädgården började fåglarna väsnas.
Han reste sig tungt ur skrivbordsstolen och
slog upp dörren till "skolsalen". På så sätt
kunde han få en sträcka på minst tio meter
att promenera på. Då han gick förbi svarta
tavlan tog han en kritbit och efter att ha vridit
den i handen några gånger ritade han en lång
blomstängel med tunglika parflikiga blad och
oskaftade blommor på ett platt fäste. Sedan
tog han några steg baklänges och knep ihop
ögonen till en kritisk strimma. Blomman såg
minsann ut som en maskros. Nöjd med sitt
verk slungade han kritbiten i en övermodig
båge mot tavlan och kritan hamnade i rännan
precis som han hade velat.
Trots den tilltagande dagen slog lampans
sken en lång ljuskon in bland granar och
björkar utanför. Han ställde sig vid fönstret
och tittade på villan som lyste vit mellan
träden, på andra sidan häcken. Röken
fladdrade ut genom fönstret och han såg den virvla
bort, förtunnas och bli till intet. Nej fan: den
fanns där nog, den blev nog kvar, fast man
inte märkte det, orkade ta reda på det. Liksom
så mycket annat.
Jenny. Om man såg kallt på deras
"förhållande", ja så var hon väl en veckotidskrift.
Hon kom regelbundet, han bläddrade slappt
i henne, fann just ingenting och kastade bort
henne. Men nästa vecka kom hon igen och han
bläddrade i henne, alltid med det fåfänga
hoppet att stöta på något som var värt att fästa
sig vid eller lägga på minnet.
På nattbordet hade han hittat en lapp där
det stod ett enda ord, enkelhet. Det måste ha
varit något särskilt djupsinnigt, för han
brukade bli särskilt djupsinnig efter en halv liter
konjak. De glänsande infallen som han fick
under ruset var emellertid spårlöst försvunna
då han nyktrade till. Varför hade han nyss
ritat en maskros för resten? Det hängde säkert
ihop med anteckningen på lappen.
Nu tändes ljus i ett rum högst uppe i den
vita villan. Han släckte genast
skrivbordslampan, drog några bloss på cigarretten och tände
igen. Till tecken på att hon hade uppfattat
signalen släckte hon igen där uppe.
Han satt och kramade reservoarpennan och
väntade på något slags ingivelse men det kom
bara en droppe bläck. För att skingra
missmodet som började växa upp i honom reste
han sig och gick några varv i rummet. Som en
oformlig klump kunde det kännas där inne,
tröttsamt definitivt som ett stenblocks tunga
fall. Han stannade mitt i promenaden och
lyssnade; det knäppte till i ytterdörren två gånger,
med några sekunders intervall. Jenny hade
egen nyckel.
Hon steg in försiktigt i sina röda tofflor och
stannade vid dörren. Över nattlinnet hade hon
en ljusgrå kappa. Han gick genast fram till
henne och tryckte hennes hand men det var
inte tal om att de skulle kyssas. Hon kom upp
emot honom och gav honom av sin värme.
Men just då dök idén upp igen.
— Ursäkta mig ett ögonblick, mumlade han.
Och med långa steg gick han fram till
skrivbordet, skruvade av reservoarpennans huv och
skrev stående: "Med åren får örat en propp
och ögat blir belagt med starr; tungan känner
inte smultronets smak så som den gjorde långt
borta i barfotatiden, i mormors hage; och
liljekonvaljen mister sin doft."
Han rätade på sig och hans blick svepte
från det öppna fönstret in mot krukväxten som
hängde i en sinnrik järnställning på den
mattgula väggen.
— Har du sett en maskros nån gång, Jenny?
Hon skrattade till:
— En maskros? Det har jag väl.
— Är du riktigt säker på det?
— Jag såg en senast i går.
— Du är lycklig, suckade han. Vet du, jag
har inte sett någon maskros på de senaste
trettio åren.
Hon rynkade pannan och sa:
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
