Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - John Karlzén: Morgonstund har guld i mund. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGONSTUND HAR GULD I MUND
säga en liten lustighet, men i samma ögonblick
som det var sagt fattade han vidden av sin
klumpighet.
Det blev mycket tyst. Där ute i trädgården
väsnades fåglarna som förut.
— Du skulle inte säga så där, David, viskade
hon.
Tystnaden låg tung över rummet.
— Jag gjorde dig mycket ledsen? Det gjorde
jag väl?
— Ja, viskade hon. Och med ett snabbt kast
på huvudet körde hon ner ansiktet i kudden.
Hennes rygg gjorde en häftig rörelse, gråt
förstås.
Han låg och lyssnade till tystnaden men till
sist fick han för sig att han måste göra någonr
ting och han tryckte pekfingret mot hennes
armbåge och långfingret mot en punkt strax
ovanför, varefter de båda fingrarna
gravitetiskt stegade uppför armen mot hennes axel;
där vände de och gick långsamt nerför armen
igen tills de nådde utgångspunkten.
— Förlåt, bad han i hennes öra.
Hon svarade inte men hennes fria hand
sökte hans och gav den en tryckning. Men
därpå gjorde Jenny något som kom honom
att halvt resa sig upp och stirra på henne
med vidgade ögon: utan att säga ett ord
steg hon upp, svepte i sig konjaken, gick
fram till stolen där kappan hängde och tog
den på sig.
— Vad är det, Jenny?
— Jag måste gå, David. Jag vet att jag
måste det. Och jag har nog länge vetat det.
Hennes röst var trött och tonlös.
Någon annan, tänkte han. Det finns någon
annan. Och med en häpenhet som var för stor
att överblicka kände han pinsamt tydligt att
denna misstanke var hopkopplad med sårad
fåfänga, begynnande saknad, sorg och hat,
svartsjuka helt enkelt.
— Någon annan? undrade han och sträckte
sig efter cigarrettpaketet.
— Nej. Ingen annan, svarade hon med
samma tonlösa trötta röst. Ingen annan. Men
det här går inte, David. Och nu tack för, för —
det som har varit. Nej, du behöver inte följa
mig mer. Och här är nyckeln. Hon lade nyckeln
på nattbordet, det skedde med ett litet klirr
som hördes förvånansvärt starkt i rummets
tystnad.
Han ville inte tro att hon hade gått, han låg
stilla och inbillade sig att hennes steg skulle
komma tillbaka i trappan men det kom inga.
Han gick ut i badrummet, duschade länge och
tömde sen återstoden av konjaken i ett
dricksglas som han svepte.
Innan han somnade in visste han att han
hatade henne: han hade sårat henne, ja inte
bara i dag utan ofta och alltid lika
meningslöst, han hade alltid behandlat henne illa, hade
varit en pockande och känslotorr egoist. Och
nu hade hon tröttnat, inte alls att undra över.
Det finns alltså gränser för människans
uthållighet. Men det fanns också något annat
om vilket inte hon hade en aning, något som
han själv hade svårt att reda ut men som han
trodde var något i klar motsättning till hennes
föreställningsvärld. Han anade hur hon ville
ha programmet: knäfall och tårar och
försoning och nya herdestunder. Det tycktes
oundvikligt att man drog ned varann, tvåöreskänslor
som skänktes med "varmt" hjärta, romantik
utan strid, alltid nedåt mot det platta, ljumma.
Men "mich solist du nicht haben, nicht haben".
Han hade gjort henne orätt men ibland kanske
just det var det enda rätta, om man med all
makt sade nej till småmynt och plotter.
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
